/sorrow found me when I was young
Cigaretterna röker jag ända ner till filtret.
Kanske mer.
Jag går hem från centrum, tar inte bussen längre.
Varför skulle jag.
Då får jag tid att gråta lite mer.
Samlar på mig tabletter.
Lägger dem i en ask, för nödfall.
Jag har ett antal.
Hjärtat pumpar runt blodet så gott det kan.
Men det är ju bara en skrumpen svart sak nu för tiden.
Jag gråter.
Eller jag försöker i alla fall men de verkar ha torkat ut.
Nu är det ett år sedan det började.
Du och jag började.
Om två månader är det ett år sedan det tog slut.
Det sprack.
Brast.
Itu.
Vintern är din och kommer nog alltid vara det.
Sedan dess, vintern 2010.
Du har en ny nu.
Jag har ingen, jag är fortfarande ensam.
Men jag är i värre tillstånd än vad jag var för ett år sedan.
Ibland önskar jag att du kunde se det.
Det går inte.
Du vill inte veta av mig.
Men jag vet att hon läser det här.
Så kanske hon berättar för dig, lite grand.
Jag hoppas.
Mitt live är som en bergochdalbana.
Det går snabbt framåt.
Uppåt går det sakta och när man väl är där uppe.
Tror att ja, nu är vi framme.
Då går det ner igen.
Snabbare.
Och där nere är jag längre än vad jag är däruppe.
Plötsligt är det slut.
Jag har vant mig vid det nu.
Livet är inte till för mig.
Kanske tar det slut snart, jag önskar att det var så.
Jag har mina vänner.
Två kanske.
Tre.
Men ändå känner jag mig ensammast på jorden.
Om de försvinner från mig.
Då försvinner jag.
-
-
-
(Ibland på denna för att plågas lite, påminnas om att kärlek fan inte existerar.)
Utkast: Nov. 29, 2011
Vi går där längs med vägen, min hand i din, och jag tänker att snällasnälla gud låt aldrig det här ta slut. Men det gör det ju ändå till sist, det gör det alltid. Och så plötsligt, din hand lämnar min och jag står ensam kvar och ser dig försvinna bort i dimman.
-
Tårarna tränger sig på som vanligt och mörkret är där igen. Den korta stunden då våra händer rörde varandra var ett ljus, en liten lucka ut och bort från verkligheten. Men så fort kontakten bröts så stängdes den där luckan hastigt.
-
Och jag kan inte förstå varför detta alltid händer. Jag vill gärna lägga all skuld på den andre men jag vet ju att den är helt och hållet min. Är det för att jag bara pratar om MIG hela tiden, utan att försöka se det från andra perspektiv? Men det har jag ju så svårt för. Och där nämner jag MIG igen.
-
Nu ska jag sluta med det här att skapa nya relationer eftersom det bara förstörs förr eller senare. Jag tänker hålla mig på rummet resten av livet om jag inte tar livet av mig och jag vill inte gärna ha besök. Ett liv i ensamhet, det är ungefär vad jag förtjänar.
/(och det här skrev jag igår men jag vågade inte lägga upp det då men jag gör det nu så det ligger som om det var upplagt igår)
Och jag tror inte att någon egentligen förstår hur jag känner, hur jag mår. För det är så svårt att sätta ord på. Idag var jag påväg att hoppa. Jag stod på Södra Station och såg tåget komma åkandes. Men jag hoppade aldrig för ett sms hindrade mig men jag vet inte om jag är glad över det nu såhär i efterhand.
Det är som ett tomrum inuti. Det finns knappt någonting härinne, innanför alla ben och all hud och alla muskler. Och det som faktsikt fortfarande finns kvar är antingen svart och förpestat, brustet i tusen bitar eller både och. Jag är inte hel, inte någonstans. Förstörd är väl ett mer passande ord.
Men visst har jag ljusare stunder, som igår. Och i helgen. Och när jag är med de som betyder något. Då kan jag skymta det där lilla ljuset långt långt bort men samtidigt på en armlängds avstånd. Men så fort de har försvunnit är det där mörkret tillbaka igen. Omger mig likt en sammetsslöja. Och jag har ingen chans att ta mig loss.
/harduingetmankandansatill
Hittade lite foton jag inte skannat in, här är fem
/you know that you have seen this all before
Kära Tomten,
Du läser säkert inte ens det här och kanske existerar du inte.
Men jag skulle vilja önska mig lite saker ändå, om det går bra.
Först lite materiella saker:
-En ny kamera som man även kan filma med
-Film till mormors gamla kameror
-Lite kläder
-Olika tvserier på DVD
-Massa hårde paket okej
Sen saker som man alltid måste önska sig:
-Fred på jorden
-Att mina närmsta håller sig friska
Och till sist saker som kanske är de viktigaste för mig:
-Att jag ska få må bra
-Att jag klarar av att behålla mina vänner
-Att jag kanske kan få känna lycka, lite iallafall
-Att jag dör
Kram från mig, Alina
///
Jag är sjuk fortfarande, aja. I helgen är det konserter som gäller, två på lördag och en på söndag. På lördagen är det också vecka48fest (bobhund) och jag har bästa utklädnaden.
Jag twittrar, saknar vänner och är nöjd över att jag slipper alla klasskamrater nu när jag är borta från skolan. Postar fina .gifs om mina känslor för dem på twitter och skrattar för att jag är så rolig.
Jag mår faktiskt helt okej och är inte i en så djup svacka just nu. Det var värre i oktober men det kommer säkert igen när december har gått en stund.
Men jag LEVER OCH SKRATTAR FÖR DAGEN, haha men ja. Det gör jag ju.
Tycker att jag själv är rolig, förundras över hur underbara endel människor faktiskt är och tänker på de som står mig närmast. Hon som är den mest egocentriska jag vet och hon som är så lik mig men ändå så olik.
Min säng är för stor just nu, efter att ha varit nära nära en annan människa konstant i två dygn. Natten till idag sov jag ensam och ja, det gick ju sådär. Ingen kropp och inget hångel.
Längtar saknar gråter skrattar gråter för det är ju det jag alltid gör. Och jag kanske inte mår så bra som jag inbillar mig eftersom nätterna är mörka och svåra och att stiga upp ur sängen om mornarna är det svåraste jag någonsin gjort och skakningarna och ångesten som aldrig vill försvinna och sen den där känslan om att vilja skada mig själv som ligger i bakhuvudet konstant och bara väntar på en svag stund MEN jag fortsätter låtsas och tänker att fan jo jag mår bra även om jag inte gör det över huvud taget.
Men jag har hört att om man låtsas tillräckligt länge så blir det sanning till slut.
/and she fights for her life
Jag är hemma igen. Men nu är jag sjuk "på riktigt".
Kroppen är tung och jag klarar knappt av att röra mig men lever, det gör jag.
Lyssnar på musik och ser på American Horror Story och jag som egentligen avskyr skräck har blivit helt besatt och måste bara fortsätta kolla. För det är SÅ. BRA.
Saknar gör jag hela tiden och det hatar jag för det mesta jag saknar är sådant som aldrig kommer komma tillbaka och bli mitt igen. Så jag fortsätter sakna ändå för det är det enda jag kan göra för att ha kvar känslan jag hade under den tiden då det varade.
Det kliar på armarna från andra sår men nu är det fem dagar sen senast och fan, det är ju rätt bra ändå. Fast jag vill ju fortfarande och det är nog det som besvärar mig. Men jag försöker att stå emot.
Röker gör jag men mamma och pappa verkar inte känna av lukten längre, så det är väl en bra sak antar jag. Så kan jag göra det utan några större problem. Och nej, jag röker inte för att det är *coolt* eller för att *passa in*. Jag gör det för att nikotinet inger något slags lugn, som en dimma över hjärnan och gör så att mycket av min ångest försvinner och jag orkar inte tänka lika mycket.
Nu ska jag gå ut och längta lite till ikväll.
-
-
-
(Förresten vill jag tipsa om en låt jag inte kan sluta lyssna på och som min rubrik i det här inlägget kommer ifrån. Den låten är så fin så jag gråter lite för den stämmer lite in på mig och det är den här.)
/a heart in a box
Och jag kanske mår okej ändå just nu.
Just precis nu. Exakt för stunden.
Var på första mötet för DBT.
Eller ja, mer om jag ska få gå på det.
Jag hoppas. Jag vill verkligen bli frisk.
Längtar lite till fredag och hatar nästa vecka.
/now it's time to leave the capsule if you dare
Jag tror fortfarande att kärlek är en illusion. Att kärlek mellan två individer inte existerar. Jag tror mer att man blir förälskad i tanken på kärlek.
Att älska någon, ja det tror jag på. För jag gör ju det jag själv. Men kärleken.. Nej. Kalla mig bitterfitta eller vad som helst. Den existerar inte.
Men jag kan förstå de som håller sig fast vid någon annan, någon man älskar. Alla vill ju ha någon nära, ha någon att älska, ha någon som kan älska tillbaks.
Jag har aldrig varit kär, men flera gånger har jag varit just förälskad i tanken på kärlek. Det där med att vara ett par och inte ensam. Ha någon där vid sin sida.
Men första gången svek han mig och andra gången svek jag henne.
Så den där lyckliga sagokärleken. Inte fan existerar den.
/I been worrying that I'm losing the one's I hold dear
Jag vill ha någon som lovar mig att allt blir bra även om det kanske inte är så.
Jag vill ha någon att hålla i handen. Någon att känna mig trygg med.
Jag vill ha någon att älska. Även om jag kanske inte kan älska. Men försöka.
Jag vill ha någon. Någon att lita på. Oavsett vad.
Men jag vet inte om jag räcker till. Och jag vet att jag inte är värd det.
Fast det är det enda jag vill i julklapp. Kunna känna att jag förtjänar bättre.
För just nu gör jag inte det. Inte alls.
(hade på mig en ironisk tröja idag, vägde upp det med min människohatstygpåse)
/don't you let me go let me go tonight
Han var här inatt. Det var mysigt. Han sov bredvid mig. Det var lite trångt.
/my heart can't possibly break when it wasn't even whole to start with
Jag vill skriva något vettigt här. Beskriva allt.
Men det går inte. Mina känslor gåt inte att sätta ord på. Jag kan inte.
Men jag kan försöka.
Tomt
Svart
Inget
/truth be told I miss you and truth be told I'm lying
Stannar hemma från skola. Sover hela dagarna istället, stannar på mitt rum.
Äter nästan ingenting men så är jag ju inte hungrig heller.
Gråter endel i början men nu verkar tårkanalerna ha torkat ut. Känslorna med.
Känner mig som en såndär pillermissbrukare. Fast jag tar ju inte så många. Egentligen.
Idag såg jag honom. Han stod där när jag skulle hämta en cola. Paniken.
Den går inte riktigt att förklara. Men den verkar inte bara finnar hos mig.
Hans ögon. Ansikte över huvud taget. Det fick ett helt annat uttryck.
Nästa gång ska jag hälsa. Vinna. Jag klarar mig utan honom. Jag låtsas i alla fall.
Nu har jag Twilight-maraton med en av de jobbigaste människorna jag någonsin mött.
Men jag älskar ju henne. Och imorgon ska vi se Breaking Dawn.
/det där mörka molnet kommer aldrig lämna din sida
Nu sitter jag på mitt rum och gråter igen.
Jag har inte tagit bort sminket från igår men just nu bryr jag mig inte.
Dricker äpple&kanel-te från den där mysiga butiken i Östersund.
Och jag längtar till jul för då åker jag äntligen tillbaks.
Tankarna på Östersund driver ju också tankarna till släkten.
Morfar. Fina fina morfar som skulle kunna vara död imorgon.
Nu gråter jag mer.
Förlåt för ett sånt sentimentalt inlägg.
Men nu ser jag knappt tangenterna längre.
Jag orkar inte leva. Jag har inte den där orken kvar längre.
Den som ändå alltid funnits där. Lite smått. Längst in.
Den är nog borta nu.
Är det dags för mig att dö nu? Det kanske det är. Jag har den känslan.
Livet är inte riktigt till för mig längre.
Jag får inte plats. Jag är för stor och världen är för liten.
Vi kanske ses någon gång. Men inte nu. Inte imorgon.
/vi upphör att älska oss själva om ingen älskar oss
Igår var jag full. Eller inatt. Och jag var nog fortfarande full när jag vaknade. Nu är jag bara bakis. Eller nej, det är jag inte. Är aldrig bakis. Aldrig rejält iallafall, har bara lite huvudvärk men det har jag ju ändå ungefär hela tiden.
Min arm kliar och jag äter knappt någonting men nej det är inte anorexia. Fast jag har ju inte kontroll heller men det har väl ingen skulle jag tro. Eller jag tror inte, jag vet det. Man har aldrig fullständig kontroll. Över något.
Och igår var det kaos men världen var fin och jag var glad över att vara vid liv. Idag är det precis tvärtom.
Gråter. Blöder. Skriker. Gråter ännu mer.
Men jag borde väl ta mig i kragen och rycka upp mig. HA. HA. Nej för det går ju inte. Det är som att säga till en alkoholist att sluta dricka. En rökare att sluta röka. Någon som självskadar att sluta med det. Det går inte bara sådär med ett finger knäpp. Det tar tid. Det gör det verkligen och har du inte varit där kan du inte förstå.
Nu vet jag inte riktigt vad mer jag ska skriva, det kanske kommer senare ikväll.
(och tack ni fina som kommenterar, jag läser så ni vet)
/you can always count on me
Det konstiga är att jag mår rätt bra idag. Fast jag verkligen inte gjorde det igår. Då var allt felfelfel och jag hade dödslängtan deluxe. Men idag. Ja. Jag mår bra. Har haft ett leende på läpparna sen jag vaknade (hahahaha första gången på 324253678976453423 år). Dagen var jättemysig, vaknade 12 (hej skolk) och klockan tre åkte jag in till stan för att fika med en av världens bästa människor. Nu sitter jag hemma och taggar imorgon (woho fezt).
-
Nu vart detta ett typiskt *hej jag är bloggare fett cool jag är*-inlägg så NU SKA JAG GÅ OCH SKÄRA MIG.
/New York I love you but you're bringing me down
Jag fotade idag och igår.
Och för typ första gången någonsin är jag nöjd.
Haha blir alltid så ful på bild annars.
Jag är alltid så ful.
Men den här gången var det flera som blev bra.
Här är fyra av dem.
/trololololololololol
Hej sitter i skolan och har historia.
Hatar det.
Vill just nu bara ut och röka lol.
Ska träffa Freja när jag slutat.
Skolkar från de två sista lektionerna.
Mm nu ska jag sova.
Hejdå.
/heaven knows I'm miserable now
/you can bandage the damage but you never really can fix a heart
Jag lyssnar på Demi Lovato och känner mig som fjorton igen.
Det är en dum idé det här, att lyssna på henne.
För jag minns och tänker för mycket.
Would it make you, feel better to watch me while I bleed?
Och jag tror inte att jag har gråtit såhär mycket på längelänge.
Låtar som Don't Forget och Skyscraper och Fix a heart känns mycket.
Den förstnämnda. Honom. Tankarna dras dit, till honom.
Han som helt plötsligt var ute ur mitt liv.
Jag hängde inte med då, han var där ena dagen och nästa så.... Borta.
De andra. Det är väl jag rätt igenom.
Så tårarna strömmar strömmar ner för kinderna.
Och det enda jag vill ha just nu är någon som älskar mig.
Men det är så jävla svårt att hitta.
Eller så är det bara jag som inte kan släppa in.
Do you regret ever holding my hand?
Vill skrika. Ta sönder något. Förstöraförstöraförstöraförstöraförstöra.
Fast jag tar ut det på mig själv istället. Skär. Skadar. Slår.
Förstör mig. Tar sönder. Märkt för livet. Och det är inget att göra åt.
I'm hearing myself thinking too clear.
På måndag börjar skolan igen och jag villintevillintevillinte.
Jag vill inte tillbaks. Klarar inte av den miljön, människorna.
Jag klarar inte av mig själv och den jag är då.
Liten. Tyst. Ensam. Borta. Inåtvänd. Osäker. Blyg.
Det är inte jag, den jag är då.
Men det är ju så jävla svårt att veta vad man kan och inte kan säga.
Hur man ska göra och hur man ska se ut.
Man måste passa in. Vara där. Se ut på ett visst sätt.
wrazehxmop'åpkjohigufdtrsyutrxjfcgkjvhlknöä
Jag förstår inte. Jag vill bara våga säga vad jag tänker.
Inte hålla det inne för att sedan bli besviken.
Och ännu mer....sådär. På det sättet.
Hejdå.
/du vet inte vem jag är
Och jag har ändå mått bra de här dagarna.
Inte tänkt så mycket utan bara levt.
Men nu. Hemma. Ensam på mitt rum.
Då kommer känslorna igen. Bom.
Jag orkar inte. Varför är det så?
Hej Jobbiga Känslor!
Kan ni försvinna nu?
Ni vet, tre år av konstant närvaro.
Det räcker, tycker ni inte?
Tack på förhand.
Med vänliga hälsningar,
Svartsvårsextonår.
Det räcker. Verkligen. Villintevillinte.
Nu vill jag leva och må bra. Tack.
/wakeupwakeupwakeup
Nu är jag hemma från Frankrike. Paris.
Åh fina underbara Paris.
Saknar redan alla snygga fransmän.
Men det är skönt att vara hemma.
Och jag längtar så förfärligt.
Efter han fina pojken som inte svarar på sms.
Du är inte död va?
Och efter de där två fina.
Men de får jag träffa imorgon.
Och efter henne.
På söndag ska vi äta macarons och skrika.
