jagheteralina

Har kommit in på en såndär jobbig skrivtorka och vet inte riktigt vad jag egentligen vill dela med mig av här. Bloggen är ju så otroligt personlig och det är läskigt så jag funderar lite på att göra den lösenordsskyddad men inte än, inte just nu i alla fall. Jag vill bara inte att den ska hamna i fel händer. Sen kan det bero på att jag har mått bättre än på länge den senaste veckan och fina saker har hänt men det kan jag inte skriva om än förrän jag är helt säker på hur det står still. I fredags började jag på gruppterapi förresten och det var bra. Annars åker jag till London imorgon så kommer ändå inte skriva förrän söndag men då kommer jag förhoppningsvis ha foton att visa er, fina analoga. Jag ska shoppa tills jag inte kan känna av mina fötter och bara må för där ar det just nu tio grader varmt i skuggan. Sen ska jag försöka hitta någon snygg britt att gifta mig med.

Det förra som var här blev bara felfelfel så jag tog bort det hejdå-

Jag suger på att svara på kommentarer, jag vet. Men jag läser alla, varenda en. Och det gör mig jätteglad för ni är så otroligt fina som ens orkar bry er om mig som många av er inte ens känner. Och jag vet att några av er mår dåligt, som jag, men kämpa på för ni är värda allt. Och sen ni som inte kommenterar men ändå besöker, jag tycker om er med. Så ni vet. Jag har ingen aning om varför ni ens läser min lilla blogg med otroligt flummiga och deppiga inlägg men ja, tack.

Så idag. Det är fredagen den 17 februari.

Hej jag heter Alina och är sexton år, jag är deprimerad (ja med en diagnos), lider av posttraumatisk stress, generell ångest, panikångest, har ett antal OCD-symptom, är möjligtvis bipolär och jag hatar hela världen med mig själv inräknad. Är smått besatt av nikotin, blod, socker och mat. Eller smått och smått, mer väldigt besatt. Sen gillar jag att bli full också för jag mår rätt bra då. Jag gör väl inte det egentligen men jag inbillar mig det i alla fall. Och det har jag rätt till. Musiken är något jag använder för att fly undan världen. Bara drunkna i allt och gömma sig under täcket med typ ILLUSION på repeat. Jag gråter ofta och ler sällan. Ler sällan på riktigt i alla fall. Jag är duktig på det där med att låtsas och sätta på en mask som döljer mitt riktiga jag. Jag hatar skolan, mina klasskamrater och jag skolkar så ofta det går. Största andelen av mina vänner är från internet och det är fint. Jag gillar att titta på film också; Star Wars, Sagan om Ringen, Harry Potter, The Dangerous Lives of Altar Boys, The Addams Family, Girl Interrupted, The Virgin Suicides, Submarine, Mean Girls OSVOSVOSV. Läsa är fint men jag gör det inte lika ofta längre sen så skriver och ritar jag mycket i mina moleskines. Jag hatar homofober, är vegetarian, te/kaffeknarkare och har alltid min iphone fastklistrad i handen. Gillar twitter otroligt mycket och tumblr. Jag har varit kär en gång för ett år sedan och det är väl därför jag har blivit så anti det då jag blev så otroligt sårad den gången. Har intalat mig själv att det inte existerar men jag vet ju att det faktiskt gör det. Jag är bisexuell och har en bild över hur min framtida partner ska vara som person men det orkar jag inte dra upp nu så jag kan göra ett enskilt inlägg för det någon annan gång. Jag spelar cello, går musiklinjen på Södra Latin och jag går första året andra terminen just nu. Jag gillar att färga mitt hår och blir glad för komplimanger. Jag är väldigt känslokall och många kan uppfatta mig som elak. Men jag bryr mig mycket om personer jag gillar, de betyder mer än mitt eget liv. Sen är jag rätt duktig på att såra andra månniskor och lämnar innan jag själv blir lämnad. Jag vill ha någon att röka med om nätterna och jag behöver närhet väldigt snart. Hejdå.

Vad är det som är fel egentligen?

Felet är att jag inte kan ta mig upp ur sängen om mornarna. Felet är att vanliga sysslor som att äta eller duscha eller städa är både psykiskt och fysiskt påfrestande. Felet är att saker jag tyckte om att göra inte tilltalar mig alls längre. Felet är att varje dag, varje timme, varje minut, VARJE SEKUND så trycker ångesten på.
Orosklumpen som växer, dödstankarna som bara blir värre och såren som blir djupare och lämnar kvar fula ärr. Tankarna håller mig vaken och jag sover kanske tre timmar på ett dygn. Skolan går jag inte till, jag borde men jag kan inte.

Sen det där med cellon, cellon som brukade lugna och göra allting bättre. Jag kan inte spela längre. Jag försöker försöker försöker men det gör bara så ont. Att njuta av det är inte längre möjligt. Jag brukade läsa förut. Inte längre. Det gör nig ingen nytta. Jag kan inte koncentrera mig för länge. Jag kan inte fokusera. Jag kan ingenting. Jag gråter konstant, hatar konstant, avskyr konstant. Hatar mig själv. För den jag är och hur jag ser ut. Önskan om att vara bra, intressant, älskvärd och att ha NÅGON. Någon att prata med som förstår. Kanske inte som har varit med om samma sak men som FÖRSTÅR att jag ibland vill vara tyst, att jag kanske stöter ifrån, att jag gråter. Men istället är jag ensam och behåller allting för mig själv. Jag ser tillbaka mer än jag ser framåt. Egentligen ser jag inte framåt alls, jag är ändå säker på att mitt liv kommer ta slut innan jag hunnit fylla tjugofem. Jag äter mindre, mer sällan. Fast när jag väl äter så hetsäter jag, får ont, ångesten ökar och jag spyr.

Jag kan inte leva som jag vill. Jag kan inte le, skratta, älska, vara lycklig och bara MÅ BRA. Tårarna och skammen har blivit en del av mig. Det är det som är felet.

Nu sitter jag uppe igen. Ännu en natt. Det där med sömn är ingenting för mig längre. Jag prioriterar andra saker, typ som att rita värdelösa fula teckningar i min moleskine. Eller att sitta i min fåtölj och gråtagråtagråta och rysa och känna till Du & Jag Döden. Eller bara göra ingenting och ägna min natt åt tankarna. Jag skriver men det är sånt som aldrig ska få läsas av en annan själ, sånt som bara är mitt egna. Jag mår helt åt helvete och alla de där nära glider sakta ur mitt grepp och snart är det bara jag kvar (I hope that no one ever leaves 'cause I don't wanna be alone with me). Stänger in mig på rummet med mina egna tankar för det är vad jag är bäst på, att vara ensam. Ensamheten är något jag har lärt mig. Jag klarar det (nej det gör jag inte). Det gör inte lika ont längre (jo det gör det). Det har blivit en del av mig som jag trivs med (nej men för i helvete ljug inte mer). Klockan är tjugo i tre och jag ska upp om fyra timmar och min kropp skriker NEJNEJNEJ men jag antar att det där med skolan är något jag måste lära mig snart.

Sover. Sover. Soversoversoversover. Röker. Röker. Äter.

Har satt in gångjärn i käften så kan knappt äta och det gör jätteont så jag gjorde inget av det jag hade planerat in för idag utan har bara varit hemma och tyckt synd om mig själv. ESTDRFYGUHIJOKPLÅKJHGYFUTDYR hatar mig själv okej det här är ett jättekonstigt inlägg och jag vet inte ens varför jag gör det menmen hejdå.

It was many and many a year ago, In a kingdom by the sea, That a maiden there lived whom you may know By the name of ANNABEL LEE; And this maiden she lived with no other thought Than to love and be loved by me. I was a child and she was a child, In this kingdom by the sea; But we loved with a love that was more than love- I and my Annabel Lee; With a love that the winged seraphs of heaven Coveted her and me. And this was the reason that, long ago, In this kingdom by the sea, A wind blew out of a cloud, chilling My beautiful Annabel Lee; So that her highborn kinsman came And bore her away from me, To shut her up in a sepulchre In this kingdom by the sea. The angels, not half so happy in heaven, Went envying her and me- Yes!- that was the reason (as all men know, In this kingdom by the sea) That the wind came out of the cloud by night, Chilling and killing my Annabel Lee. But our love it was stronger by far than the love Of those who were older than we- Of many far wiser than we- And neither the angels in heaven above, Nor the demons down under the sea, Can ever dissever my soul from the soul Of the beautiful Annabel Lee. For the moon never beams without bringing me dreams Of the beautiful Annabel Lee; And the stars never rise but I feel the bright eyes Of the beautiful Annabel Lee; And so, all the night-tide, I lie down by the side Of my darling- my darling- my life and my bride, In the sepulchre there by the sea, In her tomb by the sounding sea.