/I love Paris every moment of the year
Jag försöker, för mig själv, räkna hur många vänner jag har.
Hur många jag vågar lita på och dela mitt liv med.
Fyra. Jag kommer upp i fyra stycken.
Det är inte ens en handfull.
Först känns det lite... Ledsamt. Lite hemskt. Att de är så få.
Jag menar, fyra stycken. Jag måste vara en hemsk människa.
Men sen tänker jag efter igen, och det är ju mitt val.
Det är jag som har låtit dess fyra personer stannat kvar.
Jag har haft andra men de har lämnat mig.
På grund av mig.
Och det gör mig ändå inget.
För det är ändå dessa fyra som har stannat kvar.
På grund av mig.
Och jag klarar mig för dessa fyra är de mest underbaraste.
De jag kan kalla idioter, cepen, mongon.
De jag kan säga "jag älskar dig" till. Och faktiskt mena det.
En har jag känt sen jag var åtta år och började på friidrott.
Vi började prata på riktigt när jag gick i sjuan. Och vi fastnade.
Hon är väldigt lik mig. Vi delade musiksmak ett tag.
Och hårfärg. Blont. Sen svart. Sen rött.
Nu blir hon snart brunett och jag blir snart turkoshårig.
Så vi kommer kunna skiljas åt snart. Där i alla fall.
Men henne kan jag träffa nio på kvällen, röka en cigg.
Prata om festivalsommaren 2012 och om kärlek och om alltalltallt.
Sen skiljas åt efter 45 minuter och gå hem åt olika håll.
Inte träffas på en månad. Sen ses. Och bara kramaskramas.
Och tro att det var nog ändå igår vi träffades senast.
Två har jag känt sen sexan. Två motsatser.
Både till varandra och till mig. Men de är kvar. Jag håller dem kvar.
Den ena är en sån jag stör mig så mycket på och bara vill strypa ibland.
Sådär jobbigt PK ibland och alla hennes jävla principer.
Men det är kul, för jag tror hon känner likadant till mig.
Fast. Hon är en av de bästa. Och vi har Twilight och BD och Kent tillsammans.
Den andra är finastfinastfinast.
Skickar sånadär sms man behöver när man bara vill dödödödödö.
Och gör fina powerpoints om våran framtid. Skämtar om sig själv och mig.
Henne vill jag också slå ibland, hon blir så jobbig.
Men jag älskar ju henne.
En har jag inte ens känt i ett år.
Vi lärde känna varandra via Twitter och det är vid dessa tillfällen jag älskar internet.
Första gången vi träffades, på våren, pratade vi om självskadning.
Andra gången, efter sommaren, pratade vi om festivalhaff.
Och om hur mycket vi hatar kukar.
Vi kallar varandra för hora, cp, idiot osvosv.
Hon har inga känslor, jag har inga känslor.
Kanske därför vi passar så bra.
Och så tar vi alltid fina photobooth bilder med hennes mac när vi träffas.
Varje gång tänker vi göra videbloggar men det glömmer vi.
Eller så börjar vi snacka skit om någon jobbig människa.
-
Jag älskar dem. Alla lika mycket. Ingen mer eller mindre.
Och de är fyra anledningar till att jag ändå fortfarande lever.
-
Nu har jag i alla fall höstlov, har börjat kolla på Skins och imorgon åker jag till Paris.
Livet är nog ändå helt okej just nu.
/stop the world I wanna get off
Och jag vill verkligen inte leva längre. På riktigt den här gången.
Vad gör jag för nytta för världen egentligen? Inget.
Jag är inte engagerad på något sätt, inte för något.
Ja, visst, jag tycker och tänker och jag är ju vegeterian.
Men hjälper det någon? Nej. Ingen. Inget. Alls.
Och det är ju inte så att någon behöver mig heller.
Jag är inte så viktig för någon, man skulle klara sig utan mig.
Jag behövs inte. Inte alls. Tar bara plats, finns här, förstör.
De där impulserna jag får ibland.
Att hoppa framför tåget, ta för många piller av för många olika sorter.
Dra det där rakbladet åt andra hållet istället, djupare, längre.
Dem har jag kunnat stå emot. Väldigt länge.
De har alltid funnits, ja. men de har aldrig varit starka eller svåra.
Men nu vet jag inte längre om jag kan stå emot dem. Impulserna.
De har blivit starkare, tydligare, oftare. Hela tiden.
Och jag vill inte leva. Inte alls.
VARFÖR ska jag finnas till?
Ingen behöver mig. Ingen. Mina vänner har andra vänner.
Så de blir ju inte ensamma direkt.
Jag mår så så så dåligt. Det märks inte, det vet jag.
Men jag är bra på att spela. Låtsas. Le.
Le le le le le hela tiden. Alltid när någon är i närheten.
Egentligen vill jag bara skrika. Gråta. Slå. Brista.
Fast brustit har jag ju redan gjort, det var ett tag sen nu.
Men jag brister om och om igen och jag förstår inte hur.
För man ska ju inte kunna brista hundra gånger om. Då är ju något fel.
Riktigt riktigt fel.
Och jag orkar inte le längre. Jag orkar inte låtsas.
Jag orkar inte vara någon jag inte är.
Jag. Orkar. Inte. Längre.
Hur länge till jag faktiskt kommer finnas, det är inte något jag kan säga nu.
Men jag hoppas att det inte är för länge.
För det orkar jag inte.
Jag orkar inte längre vara i vägen, vara fel. Vara på låtsas.
/scarecrows dressed in the latest styles
Och bara för att jag är så sur och arg på hela världen och alla människor ska jag göra en "hiss & diss" lista.
Har varit brutalt sur sen i måndags och ännu håller det i sig.
Så ja, here we go:
°DISS°DISS°DISS°DISS°DISS°
1. Mössor med stor fet äcklig pälsboll
Men helt seriöst, vem har en sånhär frivilligt? SÅ BRUTALT FULT!!
Sen så är ju pälsbollen av riktig kanin/rävpäls också = ännu värre.
Och sen så är den ju fuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuul.
WT-varningen blinkarblinkarblinkar.
2. Uggs
Jag kan förstå om man har dem som innetofflor för ja, de är mysiga.
Men att synas med dem ute???? Nej bara nejnejnejnejnej.
Även här = WT-varning. ÄNNU starkare.
3. Människor
Ni vet redan att jag hatar människor. Det har jag sagt förut.
Men jag kan säga det flera flera gånger.
JAG. AVSKYR. MÄNNISKOR.
Är du inte min vän vill jag inte veta av dig.
Varsågod och sluta läsa min blogg om du blev leden nu.)
Vi ÄR hemska varelser. Värst. Jag hatar oss.
°HISS°HISS°HISS°HISS°HISS°
1. Dimman
Tycker du inte att dimma är mysgoshärligthöstigt kan du ju lika gärna gå och dö nu.
2. Musik
Det är så jag överlever och främst tack vare alla de personerna på bilden.
(Wäh ja jag sa att jag hatar människor men det gäller inte de som håller mig vid liv)
(Kan du säga vilka alla är så KOM HIT OCH GIFT DIG MED MIG)
Men musik. Ja. Det är vad jag lever för och vad som håller mig vid liv.
Både att lyssna på och utöva själv.
Klarar mig inte EN ENDA DAG utan att ha lyssnat på minst 2134253647 låtar.
3. Höstlovet
Det är snart. På lördag kan man väl säga.
Och på MÅNDAG åker jag til Paris. Kärlekens stad.
(OBS därför bild på eiffeltornet OBS)
Jag och mamma. Ska äta fota shoppa LEVA.
Woho suckers ni får ha det kul varninuskavara för jag kommer ha det så mycket bättre.
(obs skrev denna lista i måndags men den gäller fortfarande OKEJ TWITTERVÄNNER kram)
/but I've heard there's a symphony playing you to sleep when you drown
/en tvättäkta idiot
Och nu är klockan över ett.
Jag kan fortfarande inte sova.
Istället ligger jag och fotar.
Med min telefon.
Magen kurrar. Hungrig.
Fast vågar inte gå upp.
Så jag får väl vara hungrig.
Ska försöka sova. Snart.
/hsjbwsopsåöhökah
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
kanintesovakanintesovakanintesova
såvarklockaninteenstolv;PPppPppP
/look into my eyes and you won't see nothing but death
/och jag lever ju även om det inte känns som det
/jag vet inte längre vad jag gör och vilka konsekvenserna är
Så glömde jag fota. Igen.
Det röda bildade ett så vackert mönster.
Slingrade sig som ett nät.
Det var vackert, det var det.
Men jag grät.
För nu gör jag det inte längre för att dämpa ångesten.
Jag gör det för att få se huden snittas.
För att få se det där röda fina tränga fram.
Få se det rinna.
Få se det förstöra.
Förstöra mig.
/on me dit que nos vies ne valent pas grand chose
Och jag springer runt och ler. Hela tiden.
Jag vet inte vad det är men jag har mått...
Rätt okej sen i tisdags. Av någon anledning.
Men jag är trött. Tröttröttröttröttröttröttrött.
Drömmer om kärlek men inser att det nog...
Inte är något för mig egentligen. Inte än.
Så jag lever på det jag har, det som finns.
Vänner. Fina händelser som blir fina minnen.
Lyckan kanske finns här ändå, lite grann.
Långt inne men får för sig att komma fram.
Ibland. Lite åt gången. Då och då. Sällan.
Inte för ofta. Men ibland i alla fall. Och det.
Ja, det är bra. Det känns bra. Jag är okej.
/lite bättre än vad jag förtjänar
Och hon är världens finaste men det vet hon redan för jag brukar berätta det för henne, så mycket jag kan.
Och jag har skrivit om henne förut men jag tycker inte att det spelar någon roll.
Och hon är lika störd som jag, lika psykiskt instabil.
Och hon saknar känslor. Precis som jag.
Och hon kallar mig hora ibland, fast cp förekommer oftare.
Och jag bryr mig ju inte för jag säger samma sak till henne.
Och det gör inget. För hon är världens bästa iallafall. Oavsett.
Och jag vet att vi troligtvis kommer tröttna på varandra någon gång för det är ju sådana vi är.
Och jag är nog inte den bästa för henne och hon är nog inte den bästa för mig. Inte när någon av oss mår dåligt.
Men vad gör det när hon är den som faktiskt kan göra mig glad.
Men vad gör det när jag älskar henne. Ibland så mycket att det gör ont.
Så ont att det känns som om hela kroppen ska gå sönder då den förvarar all den där omtanken och kärleken för henne.
Jag är känslokall. Dryg. Elak.
Men inte mot de jag älskar.
De jag verkligen tycker om.
Och hon är en av dem.
Och jag hoppas att det kommer ta årtionden innan vi tröttnar.
/we can kiss and do whatever you want
Idag mår jag nog ändå rätt okej.
Men jag har fortfarande inget intressant att skriva om.
Och mina vänner är fina. Jag är glad att de stannar.
För jag stannar ju fortfarande hos dem.
Snart åker jag till Paris. Och jag längtar.
Och i jul fäargar jag håret. Turkost.
Vill nu nu nu nu.
Traskar runt i mina platåskor och låtsas att jag är någon annan.
Avskyr skolan och stannar hemma istället.
Hoppas lite att livet ska ta slut snart.
The best looking boys are taken
The best looking girls are staying inside
/sometimes I even cut myself to see how much it bleeds
Nu har jag börjat skriva dagbok. Igen.
Men den är privat och fysisk.
Sådär så man behöver skriva i den för hand, med penna.
Och idag levde jag bara på te och lite tacochips.
Fast jag är inte hungrig och har inte varit det på hela dagen.
Vilket är rätt konstigt då jag brukar vara hungrig hela tiden, konstant.
Jag lyssnar mer och mer på den där listan på Spotify.
Den blir längre och längre, många skulle nog kalla den deprimerande.
Men det tycker inte jag. Inte egentligen.
Mitt hår är smutsigt men det orkar jag inte göra något åt.
Och jag är äcklig men vem bryr sig egentligen. Inte jag.
Sover gör jag fortfarande för lite och jag trivs mindre och mindre i skolan.
Jag skulle vilja skriva något sådär jätteintressant men det går inte.
För jag vet inte vad jag ska skriva då inget intressant händer i mitt liv.
Det är samma visa dag in och dag ut.
Jag mår jättedåligt, dåligt eller okej.
Ibland vill jag dö och ibland vill jag bara inte leva.
Ibland längtar jag, och älskar.
Annars är det bara hat hat hat ungefär hela tiden.
Sympati är något jag inte känner så ofta, inte heller glädje för andra.
Jag bryr mig mest bara om migmigmigmigmig.
Om det inte är någon utav de där närmsta, som jag älskar så innerligt.
Då bryr jag mig så mycket att det nästan gör ont.
Om de mår dåligt vill jag gråta, för inte ska de få känna smärta.
Det förtjänar de inte.
Om de mår bra, då kan jag inte sluta le.
För det är så jag vill att de ska ha det.
Endel skulle säga att jag bryr mig för mycket om dem och för lite om mig själv.
Men det gör väl inget? Är det så dåligt?
Jag bryr mig om de som stannar kvar hos mig och som jag har stannat kvar hos.
För det händer rätt sällan, att jag orkar bry mig så länge.
Så då borde jag väl kunna bry mig om dem så mycket att jag nästan går sönder?
Ja, jag tycker det.
Och de är ju inte så många, jag kan räkna dem på ena handens fingrar.
Resten av människorna ute i världen, de avskyr jag. Så det jämnar ut sig ändå.
/it seems like once again you've had to greet me with goodbye
Och jag klarade mig i 50 timmar.
Det är väl rätt bra ändå?
Ligger hemma, sjuk.
Hostar. Hela tiden.
Nu ligger jag i sängen med nallen som kudde.
Lyssnar på samma musik som alltid.
Kan spellistan utantill nu.
Nästan i alla fall.
Det svider och kliar men jag försöker att inte tänka på det.
Och jag tror att jag är påväg att bli kär.
Eller så inbillar jag mig som vanligt.
/förlåt för allt jag sagt och gjort men nu är det dags för mig att glömma dig.
/västerbron I hate walking on you
Livet suger men jag bryr mig inte längre för jag är ju van.
Lyssnar på min favoritplaylist, för stunden, på Spotify i princip helahelahela tiden.
Jag är ful men du är fulare.
Och det kliarkliar men jag har inte skurit mig på över 24 timmar och det är tamejfan nästan ett nytt rekord.
Imorgon ska jag träffa en pojke jag inte sett på längelängelänge men nu. Nuså.
Snart färgar jag håret och jag längtar och snart åker jag till Paris och jag längtar och snart kommer två Jönköpingspojkar hit och jag längtar.
Nu är klockan halv två på natten och jag borde försöka sova men även ni vet ju att det inte kommer gå.
Men vi kan ju låtsas. Jag säger godnatt och ni låtsas som om jag somnat direkt efter.
Godnatt.
/the woods are lovely dark and deep but I have promises to keep.
Och jag önskar att jag kunde berätta för dig hur ledsen jag är för det som har hänt men det kan jag inte.
Och jag önskar att jag kunde styra mina känslor, få mig själv att bli kär i dig.
Och jag önskar att det sluppit bli såhär för nu pratar vi inte längre.
Men det är inget jag kan göra och jag är ledsen.
/so now I cut these loveless wrists
Och jag fortsätter att må dåligt och okej om vartannat.
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen då inget intressant händer.
Det jag gör är att strunta i skolan och istället röka en cigarett för mycket.
Längtar till jul då jag ska färga om håret i en helt annan färg.
Jag springer runt i varma koftor men kan inte ta av mig dem.
Då syns ju ärren och såren och det vill vi ju inte.
Jag äter lite för mycket och tränar lite för lite.
På höstlovet far jag iväg till Paris i fyra dagar med mor min.
Pappa och lillasyster åker till Turkiet istället.
Funderar på att berätta för min klass varför jag är borta så mycket.
Men sen ångrar jag mig, vad skulle de tänka egentligen.
Så det är bättre att bara spela med och le mig igenom skoldagarna.
Ångesten blir värre på nätterna då i och för sig men det får jag väl ta.
Vi har fått den bästa läxan i svenska, att läsa en roman från 1940 eller tidigare.
Svindlande Höjder av Emily Brontë är det jag ska läsa.
Och nu har jag en anledning till att sitta hemma om dagarna med en kopp te bredvid.
Hösten är här och det känns verkligen, kylan biter tag i kinderna.
Halsduk och tjockare kläder använder jag sällan, mentalt är det väl fortfarande sommar.
Nu skriver jag för mycket igen och jag inbillar mig att ni faktiskt läser.
Men det gör ni nog inte. Det skulle inte jag göra. Tror jag.
Det är ju mest massa prat om hur dåligt jag mår.
Så om du faktiskt har tagit dig hit utan att tröttna kan du väl berätta det för mig.
Då vet jag ju att jag har någon annan att skriva för, och inte bara mig själv.
Om det inte är någon så får jag väl fortsätta skriva för mig istället.
Det är rätt bra det med eftersom det funkar lite som en ventil.
Och ingen i min klass vet om att jag skriver ut mina tankar på internet.
Inte än i alla fall.
/carrots help us see much better in the dark
/du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks annars kommer dom aldrig låta dig va
/rädslan är för stor och stark för att göra något alls
Under ytan kan en god själ förgås
/your eyes are always saying goodbye
Och mina känslor är hit och dit men jag orkar inte riktigt bry mig egentligen.
Jag längtar till kvällarna, till helgerna, till höstlovet.
Åh höstlovet, en träff med en vacker pojke och en resa till Paris.
-
Snakes and lions,
release them, release them.
Jag röker knappt men festar och dricker desto mer. På två veckor har jag rökt två dagar.
Och det är väl rätt bra antar jag.
Om dagarna går jag i skolan, misärar över livet och twittrar.
-
Rain and blood,
parade out, parade out.
Jag mår inte bra, det har jag nog aldrig gjor men det är okej.
Livet fortsätter att överraska och jag fortsätter att såra och att älska människor.
Men det är okej, det är ju så jag är som person.
-
Guns and rifles,
we build them, we build them.
Har fyllt upp min garderob med höstkläder. Platåskor och knästrumpor.
-
Right and wrong,
you've lost me, you've lost me.
Gråter inte lika mycket som förut men gissar på att det är en bra sak.
Ska kanske börja med KBT eller DBT eller någon annan bokstavskombination.
Och nya tabletter är på ingång.
-
Smoke and gas,
I breathe them, I breathe them.
Spela musik och umgås med musikmänniskor har blivit min vardag och det njuter jag av.
Det är härligt för de är härliga. Och jag kanske passar in lite grann för en gångs skull.
-
Chains and iron,
I wear them, I wear them.
/dead is the new alive
Dead is the new alive
Despair's the new survival
A pointless point of view
Give in, give in, give in, give in
You play the game
You never win
Dead is the new alive
Life's only living rival
A casket built for two
Give in, give in, give in, give in
You play the game
You never win
So take me now or take me never
I won't wait
You're already late
So say goodbye or say forever
Choose your fate
How else can we survive?
Dead is the new alive
Dead is the new alive
A gothic play revival
The last act of the show
Give in, give in, give in, give in
You play the game
You never win
So take me now or take me never
I won't wait
You're already late
So say goodbye or say forever
Choose your fate
How else can we survive?
Dead is the new alive
What is a day without a blessed night?
And what is peace without a blessed fight?
What is a day without a blessed night?
And what is peace without a blessed, blessed, blessed fight?
A quick taste of the poison, a quick twist of the knife
When the obsession with death
The obsession with death becomes a way of life
A quick taste of the poison, a quick twist of the knife
When the obsession with death
The obsession with death becomes a way of life
Alive, alive alive
Oh oh oh oh oh
Alive, alive, alive
Oh oh oh oh oh
Alive, alive, alive
Oh oh oh oh oh
Alive, alive, alive
Oh oh oh oh oh
Dead is the new alive
Alive, alive alive
Dead is the new alive
Alive, alive alive
Alive
Dead is the new alive
Alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
Dead is the new alive
(Emelie Autumn)
/you are the only one who has ever touched my heart
Jag saknar och längtar tillbaka och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Det var aldrig såhär, jag var aldrig såhär långt ner.
Djupare än botten, det är som om jag sjunker igenom den.
Den består inte av vassa stenar som jag alltid har föreställt mig.
Den är av sand, sand du sjunker igenom så att du kommer längre och längre ner i mörkret.
Jag gör djupare, bredare, blodigare.
Panik och ånger och tårar. Men ingen smärta. Det gör bara ont när jag vill att det ska göra det.
Och efteråt förstås.
De säger att mina ögon är döda. Det stämmer nog.
/the brighter the shine the darker the shadow
Får jag dö nu?
/black and white there's nothing in between
