jagheteralina

Det första jag gjorde när jag steg in i mitt rum för första gången på ett år var att se till att mitt "säkerhets-kit" låg kvar där jag hade lämnat det. Inte för att jag kände att jag varken ville eller behövde använda det just då, men bara kolla till liksom. För säkerhets skull. Jag har känt mig som en främling i mitt eget hem konstant. Det känns fel. Trots att det ser exakt ut som innan, det ser ut precis som det gjorde när jag lämnade det. Och det är kanske just det. Det är som att tiden i Stockholm har stått till under det år jag var borta medan jag är en helt ny person. Så jag passar inte in längre. Jag rör mig fel, för mig fel, pratar fel. Den raka rygg jag en gång hade försvinner mer för varje dag och det är som om jag smyger fram. Rädd för allt och alla. 

 

Stockholm var den stad jag en gång älskade, och hatade. Det fanns så jävla mycket vackert men än mer fult och äckligt. Så lämnade jag det och med det lärde jag mig älska någonting nytt, älska mig själv. Så nu när jag är tillbaka i det som en gång var mitt hem, syns allt det fula så jävla mycket tydligare. Det var i den här staden jag blev älskad och trampad på. Det var i den här staden jag flera gånger ville dö. Det var i den här staden jag nästan gjorde det. Det var i den här staden min själ blev sliten i bitar. Det var i den här staden jag blödde, jag grät, jag skrek, jag tömdes. Men under ett år fick jag känna något nytt och jag fick, på riktigt, leva. För första gången i hela mitt liv. Leva på riktigt. Inte fan var det bara fint men när det gjorde ont så var det inte hjärtskärande.

 

Men nu är jag tillbaka där, på botten, och det känns som om det är tusen gånger värre än det någonsin varit. Och Stockholm, jag hatar dig. Jag avskyr dig. Du är inte längre hemma.

Tänk va. Att den där sorliga lilla klumpen som var jag för drygt ett år sen nu faktiskt mår bra. Tänk va. Att den där trasiga lilla flickan som var jag för drygt ett år sen nu har vuxit till en stark och självständig kvinna. Tänk va. Att den där ihåliga stackaren utan känslor som var jag för drygt ett år sen nu känner mer än hon någonsin gjort förut.

 

Tänk va. Att det går att känna, starkt och mycket. Att det går att älska sig själv, trots att en har varit trasig i alldeles för många år. Att det går att älska andra, av hela sitt hjärta. Att det går att kravla sig upp från det där avgrundsdjupa hålet, trots att det kändes omöjligt så länge. Att skrik av smärta, kan bli skrik av lycka. Ren och skär lycka.

 

Tänk va. Att det går att vara ledsen utan att vilja dö. Att det går att klara sig igenom panikattacker, som fortfarande kommer men inte alls lika ofta. Att den där femtonåriga tjejen som sa sig vara värdelös, nu känner att hon förtjänar hela världen. Att det där ingenting som inte ville något hellre än att dö, nu är fylld med mer livsgnista än någonsin.

 

Tänk va. Att det kan bli bättre.

om två månader har jag lämnat den här staden, det här landet

och egentligen vill jag inte göra det

men det är nog min enda chans att kunna andas igen

läser texter som från tre år tillbaka och är jag en hemsk männinska om jag känner att jag saknar mig själv att jag saknar den jag var trots att 2011/2012 var mina mest kaotiska år? för jag var ändå någon och jag kände ändå något och jag hade personer som inte längre finns. i mitt liv i alla fall. personer som har försvunnit på vägen men som jag saknar så att hjärtat håller på att gå sönder. så att jag går sönder. men även om det jag kände var ett helvete så kände jag ändå NÅGONTING. nu är jag apatisk. känslokall. som en jävla fucking robot. jag går till skola jag går till jobb sen kommer helgen och jag går ut jag blir svinpackad jag åker hem till 03-ragget och jag knullar jag sover och jag har en walk-of-shame på söndagseftermiddagarna. sen kommer måndagen och veckan går på repeat och är identisk med den förra. men allt är mest bara en längtan och väntan till den dagen jag lämnar det här jävla landet för någonting annat någonting nytt. så att det händer något. för nu önskar jag att jag var sjutton år igen. jag vill hellre längta efter döden än att inte längta efter någonting alls. som nu. jag lever ja det gör jag men jag vet inte riktigt om jag LEVER för livet har blivit ett en cd med ett hack så att samma gamla dåliga tråkiga låt spelas gång på gång på gång på gång på gång

 

jag är trött på den här skiten och jag vill känna något nu

och jag faller för hårt och för snabbt

utan en chans att stanna

 

det är 2 timmars sömn eller 12

inte längre något där emellan

 

jag är så trött så trött så trött

på mig själv och på livet

 

jag är tillbaka på botten och jag vet inte längre hur jag tar mig upp härifrån

 

jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor utan destruktivitet

 

för senast jag var här nere så var mina hälpmedel livsfarliga

 

och de är det enda jag vill ha

 

hjälp

Jag är så trött på att vara så sjuk i huvudet att jag har lärt mig att leva med det. Jag är så trött på att behöva anpassa mig och slita ut min kropp för "det är så icke-sjuka personer gör". Jag är så otroligt trött på att varje dag sätta på ett ansikte som egentligen inte är mitt men som andra har lärt sig att känna igen. Och jag trodde ett tag att det sjuka var över, inte helt men i alla fall nästan, men varje gång jag är uppe på toppen slår en blixt ner och jag faller tillbaka till botten igen.

 

Och jag saknar för mycket, för många. Sådant som ej går att läka.

Och jag älskar för mycket, och jag hatar för mycket, och känlorna får inte längre plats.

 

För när du klarat dig så pass länge utan någonting så giftigt känns ett bakslag tio gånger värre, även om detta bakslag bara är en tanke utan handling. Men rädslan är där och trängs med den starka viljan för sårbarheten. Den vill ha sitt adrenalin, sin rush, sin läkeprocess på flera månader.

 

Men hur får en den konstanta smärtan att försvinna när det är det enda en känner till? För även om jag hatar att vara sjuk är det friska jaget fortfarande någonting okänt. Någonting jag fruktar. Någonting jag inte känner till. Och jag vet vem jag är när jag är sjuk och det är så läskigt att inte vilja vara någon annan.

 

För oavsett hur mycket jag hatar mig själv, och hur gärna jag än vill dö. Så är det här jag. Och jag får ta att leva i gyttja till den dagen jag inte orkar längre, för att bli frisk känns inte längre som ett alternativ. 

Gymnasiet. Den bästa tiden i mångas liv. Helvetet på jorden för ännu fler. Jag tillhörde den senare gruppen. Gymnasietiden var jobbig för mig, det var inte så att jag hade svårt i ämnena. Jag är duktig och har alltid varit. Men det var själva grejen i sig, stressen. Hur viktigt det var att klara det och all press från alla håll.

 

Vi tar det från början. Jag sökte till min drömlinje på min drömskola, yrkesmusiker på Södra Latin. Det hade varit mitt mål i livet från den stund jag verkligen började bli duktig på att spela cello. Kom jag in så var jag något. Så jag sökte. Jag spelade inför lärarna och jag kom in. Jag kom faktiskt in på min drömlinje på min drömskola. Och jag behövde inte ens vänta på antagningsbeskedet hem i brevlådan, de sa det där och då. Mina blivande lärare. Alina, du ska börja här! Men jag har inte så bra betyg är ni säkra..? Ja, du ska börja här. Betygen spelar ingen roll, du ska gå på den här skolan.

Till sensommaren 2011 började jag på Södra Latin. Och det var en dröm. I början. Till stressen och pressen från både lärare och elever började smyga sig på. Det var tävlingar, vem är bäst på respektive instrument, vem är bäst i de vanliga ämnena, vem är snyggast, vem är populärast, ja ni vet. Och jag klarade det ett tag. Jag höll pall i två månader, till slutet på oktober kom och jag brast. Hösten 2011 föll jag ner i min djupaste depression någonsin, och den höll i sig fram till våren/början av sommaren 2012. Jag började gå till skolan allt mer sällan, struntade i att göra läxorna och om jag väl tog mig till skolan så sov jag hos kuratorn hela dagen. Jag fanns inte, och jag vill inte finnas heller för den delen. Jag gick sönder än mer och var till slut bara ett spöke av det som varit jag. I denna veva så började jag på DBT, dialektisk beteendeterapi. Mina behandlare jag hade där har jag att tacka för mitt liv, men det är en annan historia. Dock viktigt att nämna.

 

Så jag blev sjukskriven på obestämd tid. Jag gick till skolan när jag orkade vilket var max en gång i veckan. Jag satt hemma, lyssnade på ledsen musik och rökte. När jag inte sov förstås. Tog mig iväg på DBT två gånger i veckan, egen terapi på tisdagar och gruppterapi på fredagar. Mina dåvarande enda rutiner. Jag fick dock ett jobb, inte med lön men som gjorde att jag under detta år kunde fortsätta få studiebidraget. Dock skolkade jag därifrån också, "sjuk". Så framtiden var inte alls ljus för mig.

 

Innan skolavslutningen av ettan kom beskedet: sommarskola eller börja om. Jag hade inte ett enda fullständigt betyg så för mig fanns det bara ett alternativ, nystart. Ny skola, ny linje, nya människor. Så jag sökte istället till Mediagymnasiet i Nacka, en skola jag hade hört mycket bra om, på linjen estet/media. För mig var det viktigt att välja en linje som var kreativ, både musik och media, för att det inte skulle bli alldeles för mycket plugg. För att i skolan kunna få en paus. Och jag kom in på den skolan och började där hösten 2012, i ettan, på ny kula.

 

Jag kan inte säga att det gick bra i början, min depression hade satt sina spår, DBTn tog mycket tid och en vecka innan skolstart blev jag våldtagen vilket rörde om hela min värld. Jag skolkade en del, hade inte många vänner under första terminen. Men det gick och till slut var ettan slut och jag hade faktiskt klarat det med helt okej betyg i alla ämnen. Så kom sommarlovet och jag började må lite bättre, jag hade klarat det första året. Tvåan kom och jag blev mer utåtriktad och vågade ändå prata med folk i min klass. Jag fick vänner. Jag skolkade knappt, i princip ingenting. Jag kunde gå i skolan. Det var svårt, hela gymnasiet har varit jobbigt, även om det började flyta på. Jag föll ner i fler depressioner och fick hypomaniskov och blev diagnostiserad med det ena och det andra, bland annat bipolaritet. En stor räddning för mig, en förklaring. Och med detta så blev ändå skolan lättare. Jag avslutade min DBT-behandling och mådde BRA. För första gången på länge.

 

Och nu är jag här. Trean har flugit förbi och idag har jag lämnat in min absolut sista gymnasieuppgift någonsin. Om en vecka, nästa måndag (8 juni), tar jag studenten. Hade någon frågat mig för tre år sedan om jag trodde att jag skulle vara här idag hade jag sagt nej, jag hade enligt mig ingen framtid för tre år sedan. Men nu har jag alltså snart tagit studenten, jag har två jobb och jag vet vad jag vill plugga vidare med. Och jag mår ändå rätt bra. Inte helt, jag har mina dipp men jag klarar det. Jag har varit självskadefri i snart tre år. Jag har en framtid.

 

Så vad var poängen med detta? Jag vet inte faktiskt, det är väl lite för mig att i print ha min historia och att kunna se hur jag har utvecklats. Men också något för andra som haft eller har det jobbigt i skolan. Det blir bättre. Det är okej att misslyckas. Det är okej att börja om gymnasiet, en eller flera gånger, men det är också okej att strunta i det helt. Whatever floats your boat. Det viktigaste är att en själv mår bra, och mitt beslut att börja om gymnasiet är det bästa beslut jag har tagit. Jag har vänner som jag kan tacka mitt liv för, som jag aldrig hade lärt känna om jag inte hade gått om. Jag har snart en gymnasieexamen. Snart har jag förhoppningsvis också en hel och fullständig livsglädje. Det är påväg, för första gången i mitt liv. Och jag är så jävla stolt över mig själv.

 

och jag önskar att det bara kunde ta slut att det var över att allt bara försvann. för varje dag som går så sjunker jag lite till och snart drunknar jag om ingen drar upp mig. ingen fattar ingen förstår ingen ens ANAR för det här skådespelet har hållt på i många år och ge mig bara en oscar för nog har jag förtjänat det. det är skratt det är leenden det är nej jag är typ över honom det är lugnt det är en överlycklig jävla. robot. för när natten väl kryper på och jag sitter där blödandes med dränkta pappersbitar bredvid mig. då är det inte längre så lugnt när allt svämmar över och allt som jag trodde var jag är borta. det gör så ont. konstant och dygnet runt. men när solen lyser och jag är omringad av människor är det lättare att skjuta undan. men så fort jag blir lämnad ensam finns bara jag och allt jag inte försöker kännas vid. och jag går sönder. på riktigt. jag trodde inte att en människas hjärta kunde fortsätta fungera när det krossats till miljontals bitar. men det fortsätter slå trots en önskan om döden.

du är den som alltid har förstått mig och även i stunder då jag inte gjort det själv så varför verkar du inte kunna fatta någonting nu. jag ska försöka förkara igen så kanske du får in det

 

jag är fortfarande kär

hopplöst förälskad
det vet du ju

men du är inte här

och jag är inte där

men för mig skulle det funkat ändå

 

du säger att du bara vill mitt bästa att du bara vill att jag ska må bra

jag trodde dig och har alltid trott dig för på något jävla sätt

så känner du mig bättre än jag någonsin känt mig själv

men varför hamnade vi här där vi är när du bara vill mitt bästa

och jag är nere på botten och kryper

 

du gjorde ett fel ett misstag och insåg aldrig

att jag mår bra när jag har dig

oavsett om du ligger bredvid eller är flera tusen mil bort

 

jag kan aldrig hata dig för du har räddat mitt liv

det kommer jag aldrig kunna glömma

du fick mig upp på fötter igen och jag är tacksam

men jag kan hata det du gjort

hata det du gör

mot mig

 

för jag vill dig gott och du förtjänar det bästa i världen

jag trodde bara att det var jag som var det

jag satt med rakbladet i handen och bandage samt plåster vid min sida

jag satt med rakbladet i handen och jag var redo att brista och förstöra

jag satt med rakbladet i handen och tänkte att nu ger jag upp igen

 

jag satt med rakbladet i handen i säkert tjugo minuter och tänkte

nu är det nog nu orkar jag inte mer

jag satt med rakbladet i handen i säkert tjugo minuter och tänkte

redo att brista ge upp förstöra

 

jag satt med rakbladet i handen i flera minuter innan jag sa ifrån mig själv

jag satt med rakbladet i handen i flera minuter innan jag la ifrån mig det

jag satt med rakbladet i handen i flera minuter innan jag kom på det

 

att jag vill vara här

att jag vill vara fri

att jag vill leva

 

det här är ett skithögt jävla rop på hjälp

 

 

 

 

 

För ungefär tre år sedan var jag nere i min djupaste depression, jag självskadade för fullt och var sjukskriven från skolan så det jag gjorde för det mesta var att ligga hemma och sova eller röka.

 

Sen kom en vändning någonstans på vägen. Många vändpunkter egentligen, stora som små. Men det höll i sig ganska konstant och sakta men säkert så blev mitt liv helt annorlunda.

 

Jag säger inte att jag mår toppen, det gör jag inte. Jag är fortfarande sjuk och det märks av, ibland mer och ibland mindre. Men jag mår bättre. Jag är okej.

 

I nu läget så flyter skolan på bra, jag tar studenten om 83 dagar och jag har två jobb på g. Jag rör på mig och jag är självskadefri sen fjärde oktober 2012 (alltså 2 år och 5 månader).

 

Mitt liv är annorlunda. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar den jag var för tre år sen för det kan jag tyvärr göra ibland, det är den personen jag identifierar mig som.

 

Men jag är ju inte hon längre. Jag är en gladare och friskare person. Ibland måste jag fortfarande stanna upp och tänka till, känna efter. Det känns så overkligt ibland att detta är mitt liv.

 

Det är ju dock det. Det här är mitt liv. Och jag har gjort så sjukt stora framsteg, jag är stark och jag är så jävla bra. Även om allt är tungt och skit ibland.

 

Så klyschan: det blir bättre. Tillslut och någon gång. Jag lovar.

Men om jag gör såhär?[Knäpp upp tröja, visa ärret på magen] En del skulle säga att jag fortfarande har samma möjligheter och att det bara är ett ärr, andra skulle kanske tänka om och säga att ”jo, det där kan nog vara ett hinder ändå”. Vad beror det ärret på då? Jag var år 1995 ett utav 30 barn som föddes med analatresi, en missbildning som innebär att ändtarmsöppningen enkelt sagt saknas. Detta ska upptäckas direkt vid födseln men det gjordes det inte på mig förrän jag var åtta månader gammal och det var också då jag genomgick min första operation, varpå fler följde. I och med att det upptäcktes mycket senare än vad det borde gjort förlorade jag en stor del av den frihet som du ska ha som barn, eftersom jag var tvungen att ligga mycket på sjukhus. Jag hade stomipåse och livet var rätt besvärligt och med tydliga gränser. Men jag är en av få som har haft turen att slippa problematik och komplikationer nu i äldre ålder och jag lider inte av det idag, det inget hinder för mitt liv. En skulle kunna säga att jag har fått ta tillbaka den frihet jag förlorade.

 

Om jag tar av mig tröjan då?[Tar av tröjan, visar ärrade armar] Hur ser ni på mig då? För så lite som tre år sedan var jag fast i ett destruktivt beteende och hade varit det i ungefär fem år. Jag var låst i mig själv och trots att jag hade en utkarvad väg framför mig så kände jag mig hopplös, utan framtid och utan frihet. Rent ut sagt så var mitt liv skit. Men jag hade den turen att jag fick rätt typ av hjälp, inte bara för mitt självskadebeteende men också för annan ”problematik”. Jag fick namn på varför jag mår som mår och varför jag gör som jag gör. Och bara med det kom en sådan otrolig frihet, att jag nu kunde säga att DÄRFÖR, därför är det såhär och inte bara undra varför.

 

Men tillbaka till mitt självskadebeteende. Som jag sa så levde jag mitt i den här smeten för ungefär tre år sedan och att det är en tid som jag ser tillbaka på. Det är två år och fem månader sedan för att vara exakt, två år sedan jag slutade. Jag säger inte att det var lätt, de här två åren har varit de svåraste i mitt liv, och jag säger inte heller att alla vill eller kan sluta. Det är så otroligt individuellt och bara för att jag kunde betyder det inte att alla kan.

 

Jag tänker att detta på ett sätt går att koppla till tillståndet flow inom existentialismen, det tillstånd som uppstår när vi ställs inför en viktig utmaning och när vår förmåga att klara av uppgiften är helt i nivå med uppgiftens krav. Egentligen kan nog det vara mer fokuserat på just utmaningar eller sysslor som kanske varar för en kort period och inte som för mig, hela livet. Men ändå går det att se som ett samband, för detta är en så otroligt stor utmaning för mig och de flesta andra som har gått eller går igenom samma sak. Som existentialismens grundare Sören Kierkegaard sa: Att våga, är att förlora fotfästet ett litet tag, att inte våga, är att förlora sig själv. Jag vågade och nu är jag fri från det.

 

Men det var ju där den vardagliga kampen började ordentligt, igen. Visst hade jag blivit av med mitt självskadebeteende men den andra ”problematiken” fanns fortfarande kvar, och kommer att finnas kvar resten utav mitt liv. Denna ”problematik” som vi kallar psykiska sjukdomar. Jag tänker inte rabbla upp en lista för då blir vi nog kvar här resten av lektionen men jag tycker att det ändå är viktigt för mig att nämna så att ni kan förstå vad jag vill komma fram till. Mitt destruktiva beteende hade i många år varit som en utväg, ett sätt för mig att handskas med den inre smärtan. Det är så mycket lättare att bara tänka på och ta hand om till exempel ett sår på din arm som gör ont än den oförklarliga tomheten inuti, den smärta som inte går att ta på, och nu var ju den utvägen borta och det var dags för mig att klara mig utan det. I början var det svårt, för jävla svårt. Men som jag sa så hade jag den turen att, förutom vänner, ha någon som kunde hjälpa mig att hantera allt som pågick i min hjärna. Jag gick, och hade redan i ett år innan, gått en DBT-behandling, en behandlingsform främst inriktat på personer med emotionell instabilitet eller som det i folkmun kallas; borderline och som är självdestruktiva (i denna behandling ingår både enskild terapi och gruppterapi), med en behandlare som jag faktiskt kan tacka mitt liv för. Jag fick hjälpen att hantera mina impulser i ytterligare ett år och nu är jag där jag är idag, drygt två år självskadefri.

 

Ibland när någon frågar om ”mitt liv” så brukar jag likna det vid karaktären Elsa i filmen Frozen. Det låter kanske jättefånigt men faktum är att det ligger så mycket i det. Elsa lever med någonting hon ”måste” dölja, precis som jag kände att jag var tvungen att göra, vilket gör det svårt för henne att verkligen leva sitt liv på riktigt. Hon undvek, precis som jag, potentiella relationer eller i alla fall försvårade dem. Men sen blir hon ändå av misstag avslöjad, som jag blev första gången någon såg vad jag gjorde, och hon måste fly. Det behövde visserligen inte jag, inte i praktiken i alla fall men mentalt. I början flydde jag mycket och länge och från många. Men så kom den där dagen då jag bestämde att ”nej, inte längre” och jag kände lite som texten för låten Let it go och speciellt ett visst citat ur den: And the fears that once controlled me can't get to me at all. Och så känner jag nu. Det jag var rädd för, mest mig själv och mina känslor, vet jag nu hur jag ska hantera. De kan inte längre på samma sätta skada mig som de kunde då. Jag vet hur jag ska kunna leva mitt liv och jag vet vad jag ska göra när hinder uppstår. Jag vet att jag kan.

 

Så varför berättar jag allt det här för er? Det är väl där min poäng ligger, det är här i min frihet ligger. Jag har friheten att kunna leva mitt liv utan smärre komplikationer och jag känner en frihet i mig själv att ändå kunna vara stolt över den jag är idag, den jag har blivit. Jag känner frihet av att inte känna att jag bryr mig ifall ni dömer mig för mina ärr eller inte, för det vet jag nog att några av er gör. Det rör mig inte längre i ryggen. Jag känner också frihet i att KUNNA prata om det här, och kanske med det hjälpa någon på vägen. Jag är, så gott som men inte riktigt, fri i mig själv. Det är frihet för mig. Och som en sista liten notis så ska jag citera Into the wild och något som Christopher McCandless sa: I read somewhere how important it is in life not necessarily to be strong... but to feel strong.

 

Den senaste veckan har jag varit sjuk, jättesjuk, och hade egentligen en detox inplanerad att ske denna vecka men höll bara i en och en halv dag innan jag svimmade pga för lite energi för min trötta kropp. Så det tänkte jag ta igen efter mitt sportlov som är nästa vecka. Min träning (motionssim) har fallit bort pga detta och mina planer på att tatuera mig i helgen lika så och nu känns det som om jag ligger efter i hela mitt liv. Förutom när det gäller skolan där jag nu ligger före i fas, vilket är sjukt och skönt. Vi ska bland annat skriva tal om frihet och jag ska prata om mitt självskadebeteende så det lyckades jag skriva klart på två timmar. Och jag är nöjd, riktigt nöjd, och det är också min lärare som vill sätta upp det som en monolog. Men jag är samtidigt så pissigt nervös inför att hålla det. Jag ska stå där framför min klass som jag knappt känner och prata om mitt psyke samtidigt som jag visar upp mina armar. Onsdagen vecka elva ska jag hålla i det så skicka lite styrka. Nu blev det mest bara svammel här men det är väl kul det. Kram!!

 

idag körde jag runt med bilen i en timme för att jag inte kunde förmå mig att åka till mitt ursprunliga mål eller hem igen. jag körde runt med bilen i en timme helt ensam. det var jag och mina tankar och öronbedövande musik och tårar. för idag blev jag dumpad i dumpningen, dubbeldumpad. det är när personen du senast var tillsammans med vill bryta kontakten igen, det uppfann jag nu. och jag ser ändå mig själv som en stark person men jag har aldrig varit så svag som jag är nu. du säger lova att ta hand om dig och det enda jag kan svara är jag lovar att jag ska försöka. just nu kan jag inte lova så mycket mer än ett försöka. jag trodde att jag gick sönder förra gången men märker nu att jag ändå lämnades rätt impakt. inte längre dock för nu ligger jag här i miljontals bitar.

 

jag är så arg på dig. så arg och så så ledsen. för du lovar och bryter och ljuger och dyker upp från ingenstans och kvar blir lilla tafatta jag som inte riktigt fattar vad som slagit omkull mig. det är ju inget absolut avslut men i alla fall ett hejdå på ett tag och jag vill inte tänka på dig med någon annan.

Klockan slog midnatt för några minuter sen och jag borde sova

men det enda jag gör är att gråta.

Med orolighet i ögonen frågar de mig varje dag hur jag mår

men det enda jag gör är att ljuga.

För jag är inte okej och jag mår inte bra och jag vill inte skratta

men det enda jag gör är att låtsas.

 

 

Jag vet inte hur man berättar sanningen

efter flera år av lögner för allt sådant är

så ingrott i bakhuvudet och vanor är så

otroligt svåra att bryta och helst vill jag

bara skrika ut mina inre organ och gråta

tills mina tårkanaler har torkat ut men jag

vet inte när det blir om det någonsin blir

 

 

Så egentligen är det väl dags för mig att släppa taget helt nu och bara låta det vara för ingen vet när det blir bättre om det nu någonsin blir bättre men you are my person och jag vill inte tappa det för du var allt och du är allt och jag älskar dig så mycket att mitt hjärta värker och jag knappt kan stå på stilla ben för hela jag skakar av panik och ångest så fort jag tänker på hur det kunde blivit och hur det kunde varit och jag borde ge upp men jag kan inte

 

 

låt mig vara

låt mig gå

låt mig försvinna

nu är klockan 00:14

det här tog tio minuter att skriva

 

Det känns som om det här är slutet och egentligen vill jag ju inte det men varenda liten cell i mig skriker NEJ DET GÅR INTE LÄNGRE. Det fattades vara en droppe som fick mig att rinna över, jag har inte känt såhär på flera månader. På nåt år. Två år. Jag har inte känt såhär på två år och jag har inte skurit mig på två år. Hade. Inte skurit mig på två år. Men det rann över. Jag är över. Jag är över mig själv och livet. Det är inte roligt längre, jag fruktar att gå upp ur sängen varje morgen för att världen inte längre är min. Jag är redo för slutet.

Vill väl mest bara att allt ska ta slut eller att min energi ska dyka upp igen. Mina vänner gör upp planer men jag står vid sidan om och tittar på för jag orkar verkligen inte engagera mig i någonting, helst vill jag ligga i min säng hela dagarna och bara röra mig ifall jag måste. Så allt mindre vill jag sitta på ett tåg bort från Stockholm till en stad jag inte känner. Samtidigt är allt jag vill att komma bort härifrån och få uppleva något nytt.

 

Det är samma sak, dag in och dag ut, och mitt liv är så jävla tråkigt. Låt det hända något, vad som helst. Bara snälla rör till skiten så  jag inte längre kan sätta mig i ett hörn och hoppas på det bästa.

 

Jag försöker verkligen att ta tag i livet och VARA men det går liksom inte just nu. Jag känner mig så ful och äcklig och så hemskt fruktansvärd och otillräcklig. Det är som om någonting annat har slagit bo inuti mig och tar över cell för cell. För just nu tycket jag inte om en millimeter av mig själv. Jag fattar inte riktigt när det hände men det har väl kommit gradvis som allting annat och snart kommer den sista droppen som får bägaren att rinna över. Men jag vill inte rinna över, inte ännu en gång. Det räcker med sånt nu.