jagheteralina

Jag har inte tagit bort sminket från igår men just nu bryr jag mig inte.

Dricker äpple&kanel-te från den där mysiga butiken i Östersund.

Och jag längtar till jul för då åker jag äntligen tillbaks.

Tankarna på Östersund driver ju också tankarna till släkten.

Morfar. Fina fina morfar som skulle kunna vara död imorgon.

Nu gråter jag mer.

Förlåt för ett sånt sentimentalt inlägg.

Men nu ser jag knappt tangenterna längre.

Jag orkar inte leva. Jag har inte den där orken kvar längre.

Den som ändå alltid funnits där. Lite smått. Längst in.

Den är nog borta nu.

Är det dags för mig att dö nu? Det kanske det är. Jag har den känslan.

Livet är inte riktigt till för mig längre.

Jag får inte plats. Jag är för stor och världen är för liten.

Vi kanske ses någon gång. Men inte nu. Inte imorgon.