/I'll never see you again
Jag kommer ihåg din doft.
Jag minns fortfarande hur du såg ut.
Jag ser fortfarande ditt leende ibland.
Jag kan se dina sorgsna ögon framför mig.
Jag kommer ihåg din gångstil.
Jag minns dina ögon, din blick, hur du tittade på mig.
-
Men jag minns inte dina tårar.
Jag kan inte minnas hur du lät när du skrattade.
Jag kan inte komma ihåg din röst.
Jag kommer inte ihåg din ögonfärg, om den brukade skifta.
Jag vet inte om du älskade mig eller om det bara var en lögn.
/you'll never change what's been and gone
Jag ser tillbaka till då. Till i vintras och förra sommaren. Jag ser tillbaka två år, tre år. Försöker klura ut vad jag verkligen kände, hur jag faktiskt mådde. Men det har verklingen varit som en berg-och-dalbana. Jag vet att jag säger det hela tiden men det är ju verkligen så det är. Aldrig är det bra en speciellt lång tid. Det kan gå uppåt och uppåt men när man väl har nått toppen så går det snabbt ner igen.
I vintras mådde jag bra. Förra sommaren mådde jag bra. I åttan mådde jag uselt och i nian var det ännu värre. I sjuna började jag skära mig. Jag var tretton år då. Enligt mina psykologer är det en tidig ålder att börja i, men jag trodde alltid att jag var efter. Blev sur över att jag inte kommit på den idén tidigare. Och då skar jag mig än mer.
Ofta får jag frågan om jag ångrar det jag har gjort, om jag ångrar mina ärr. Svaret är nej, jag ångrar mig inte. Jag kan ångra ärren men jag ångrar inte att jag har skadat, skadar mig själv eftersom det hjälper mig. Det låter dumt och jag vet att de som inte lider av det själva kan sätta sig in i det. Sen så är det ju gjort och det går inte att göra ogjort så varför ska jag behöva känna ånger inför mina ärr? Behöva dölja det och ge bortförklaringar till dumma frågor? Det vill jag inte, det är inte så jag vill leva. Jag vill kunna vara mig själv.
/saknad kan man lära sig att leva med ibland
Just NUNUNU mår jag rätt bra. Jag trivs med livet och med mig själv. Jag står ut.
Men jag vet att eftersom jag faktiskt mår bra nu kommer hösten bli den värsta någonsin.
Det jag har att se fram emot är en riktigt jobbig misärhöst. Tror jag.
Förhoppningsvis blir det inte så men oftast när jag mår bra ett tag blir det plötsligt en jättedjup svacka.
Men. Mina tre gymnasieår tror jag, HOPPAS jag, kommer bli mycket bättre än mina fyra år i grundskolan.
Jag trivs redan bättre och personerna är mycket mysigare.
Ja, jag har inte ens gått en vecka men det är i alla fall mitt första intryck.
För jag orkar inte må skit i ännu tre år. Det kommer jag inte klara av, varken fysiskt eller psykiskt.
Så jag ska försöka vara glad, försöka må bra. Men ändå tillåta mig själv att gråta.
Inte bli sur på mig själv när jag faktiskt mår sämst. För det gör det bara ännu värre.
/hon bär på rent svart hat
Ny dag.
Nya människor.
Ny skola.
Nu ska vi se hur detta går.
/jag är rädd för allt det där
Jag är rädd för att älska igen.
Jag är rädd för att bli sårad.
Jag är rädd för solenuppgången.
Jag är rädd för månen om nätterna.
Jag är rädd för att känna för mycket.
Jag är rädd för att känna för lite.
Jag är rädd för människor.
Jag är rädd för döden.
Jag är rädd för att leva.
Jag är rädd för världen.
Jag är rädd för att bli lämnad.
Jag är rädd för att såra.
Jag är rädd för umgänge.
Jag är rädd för ensamheten.
Jag är rädd för alla monster iunder sängen.
Jag är rädd för rösterna i mitt huvud.
Men jag är mest rädd för mig själv.
/if you're trying to break my heart it's working
Jag vill skriva något vettigt, något ni kan relatera till.
Men jag är ledsen, det går inte.
Allting är ett virrvarr v tankar och känslor, som vanligt.
Jag skriver det i varje inlägg, att jag inte vet vad som är upp eller ner.
Det måste bli tråkigt att läsa eftersom det är tråkigt att skriva.
Men det händer ju varken bra eller dåliga saker.
Allt är bara uppochner och ingenting.
Nu längtar jag och saknar och älskar och hatar.
Ibland äter jag så mycket att jag spyr.
Andra dagar får jag inte i mig mer än en kopp te.
För det mesta är jag tyst, om jag inte är med
personer som jag är bekväm med.
Dock att jag ibland får för mig att skrika rakt ut.
Eller slå sönder något, någon.
Idag kastade jag ostbågar på teven.
Varför? Jag vet inte, en impuls.
Jag kan börja tänka att jag MÅSTE göra någon speciell sak.
Som ibland när jag sitter på tåget, att måste slå till människan framför mig.
Eller hoppa framför tåget när det åker in på perrongen.
Eller hoppa ner för en bro, därför gillar jag inte att gå på broar.
Jag är rädd att inte kunna kämpa emot.
Dock att jag oftast lyckas hålla det inne, jag gör det aldrig.
Men det är jobbigt och svårt. Och efteråt tar jag ut det på mig själv.
Som ett straff ungefär, jag gjorde inte som jag blev tillsagd.
Då måste jag skada mig själv istället.
Jag skriver och skriver men det är säkert inte ens intressant att läsa.
Men jag måste få ur mig allt på något sätt.
Även om texter på internet kanske inte är det bästa.
/seduced by the lie of butterflies
Påväg mot ingenting.
/liebesträume
Humörsvängningar. Jag mår bra nu, eller... Ja, bättre.
Vet inte vad jag gör men jag kämpar för livet.
Tvinga mig själv att träffa andra.
På måndag börjar jag gymnasiet, nya människor i ny miljö.
Jag är otroligt nervös, förväntansfull,spänd och ångestfylld.
Men det ska bli roligt och skönt att komma in i någorlunda
normala rutiner igen. Ha något att göra varje dag.
Bara leva och bara vara.
/jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö
Har ni någonsin den där känslan av att aldrig passa in, aldrig vara tillräckligt bra, tillräckligt smal, tillräckligt snygg?Att bara känna sig helt värdelös och slöseri med plats i våran värld? Inte vara värd den luften du andas, att dina krämpor och att allt det som känns jobbigt för dig bara är slöseri med andra människors tid då det faktiskt finns de som har det värre?
-
Så känner jag hela tiden. Ibland mer, ibland mindre men de tankarna finns ändå där konstant. Jag mår bra, det går i kurvor. Som en berg-och-dalbana. Men jag är aldrig riktigt lycklig. Och ibland tror jag att den där må-bra-känslan bara är inbillning. För jag vill inte vara det deppiga lilla emovraket när mina vänner springer runt och ler, skrattar. Om jag mår dåligt så förstör jag ju för dem? Och det vill jag ju inte. Jag vill att alla runt om mig ska må så bra de bara kan och därför spelar jag ofta glad. Därför låtsas jag att jag har en bra dag även om det enda jag egentligen vill är att ligga under täcket och bara inte finnas för omvärlden.
-
Men jag vill heller inte klaga. Jag vill inte vara en börda för samhället, en sådan som kostar staten flera tusen om året. Jag vill bara finnas, le och vara frisk. Men det är jag ju inte och kommer nog inte bli det på ett tag heller. För jag är inte tillräckligt envis för att tvinga mig själv att sluta självskada. Jag är inte tillräckligt stark för att säga till när jag mår dåligt, jag säger att det funkar då jag inte vill att andra ska tycka synd om mig. Det finns ju de som har det så mycket värre än vad jag har.
-
När jag låtsas att jag mår bra, när jag faktiskt går runt och ler istället för att gråta, då tror min hjärna på det och de där oro- och ångestkänslorna försvinner djupare in i mig. De döljs under den strålande ytan. Men sen när jag kommer hem, när jag tillslut är ensam igen, då är de starkare än någonsin. Jag kan gråta konstant i flera timmar om nätterna. Jag sover knappt, det finns för mycket tankar för att jag ska ha tid för det. Så jag sover väl kanske fem timmar per dygn, om jag har tur. Och det räcker ju inte. Jag vet att det är en av anledningarna till att jag mår värre, sömnbrist kan leda tll depression. Men det är ju dock en väldigt liten anledning till mitt mående, det finns fler och större anledningar som har större betydelse i det.
-
Det enda jag vill är att få känna lycka. Få känna kärlek. Få må bra. Om än bara för en dag. Det är min enda önskan så om nu gudarna finns, er jag ber till även om jag kanske inte riktigt tror på er, kan ni uppfylla det? För jag vill så gärna veta hur det är att le på riktigt.
/times like this it's great to be alive
Söndag. Kräftskiva.
Vänner som man inte träffat på hela sommaren.
Andra som man träffat ett antal gånger.
Men ändå lika mysigt.
/it's okay to be gay 'cause baby we were born this way
/jag saknar dig jag hatar dig
Idag mår jag bra. Tror jag. Det är känns som det.
Jag hade en underbar kväll (Rika, om du läser detta, det var jättemysigt).
Mina tankar var på annat håll men jag kunde ändå prata av mig,
med någon som faktiskt förstår exakt hur det känns.
Och det är rätt skönt för omväxlingsskull.
Slippa alla frågor om hur, varför och när.
Bara få svar med en nickning, men en sådan så att man vet
att personen faktiskt lyssnar och förstår.
Det händer inte ofta, tyvärr, eftersom endel inte kan sätta sig in
i att någon som jag mår som jag gör.
Jag, en glad tjej som är uttåtriktad och ler för det mesta.
Att jag kan må så dåligt som jag faktiskt gör, det är inte möjligt.
Enligt många. För jag ser ju hälsosam ut också.
Jag är inte överviktig, inte underviktig.
Jag klär mig "normalt", men ändå inte som alla andra.
Jag pratar varken för mycket eller för lite.
Jag är mig själv och bryr mig inte om vad andra tycker.
Jag är en sådan person som bara SKA må bra.
Men nu gör jag ju inte det. Jag är ett vrak.
Visst har jag de stunder då jag kan vara glad,
men det är sällan jag är lycklig.
/i don't know your thoughts these days
I en vecka var jag i Östersund.
Där firade jag min födelsedag och hade det jättemys.
Storsjöyran var ju också under helgen vi var där.
Det är svårt att beskriva det med ord men jag ska försöka:
underbart, fantastiskt, himmelskt.
Ni fattar. Jag fick se många av de personer jag avgudar,
se dem när de står på scenen och gör sitt.
Min bensin.
Sen var det en vecka i Sveg, musikläger.
Det var väl mindre roligt men jag överlevde.
Nästan. För jag hade den turen att bli sjuk andra dagen.
Så det enda jag gjorde, förutom att spela, var att sitta
ensam på mitt rum i fönstret och dricka te.
Men det gick. Det var ändå rätt mysigt och jag är van.
Så jag lever ju, knappt men ändå. Jag finns här än.
/and you will be happy if only you'd try
Så. Jag är tillbaka nu.
Jag har varit utan internet i tre veckor.
Två veckor borta, en vecka utan modem men ändå hemma.
Det blir ett litet ort inlägg det här, men jag ska uppdatera er senare.
Jag har fått en ny dator så jag måste lära mig hur den funkar ordentligt.
Sen blir det en bildbomb.
Det lovar jag er.
