jagheteralina

Jag förstår mig inte på någonting längre. Absolut ingenting. Men vad finns att göra åt det? Det vet jag inte. Och jag rabblar upp samma saker om och om igen här men det händer ju aldrig något annat än tragedi i mitt liv. Det låter så självömkande och det kanske det är också. Och appropå min flickvän som ni frågade om så är det mer komplicerat än ni förstår men jo hon är massor att ha ändå. Men vad fan är livet för egentligen för jag hör inte hemma här. Helst vill jag bara försvinna för jag orkar inte med dagarna med tårar i duschen och svidande sår som kommer i kläm med tighta byxor. Tänker tillbaka på de där relationerna jag brukade ha men som på något sätt förstördes, mest av mig såklart. De har alla en gemensam nämnare, deras namn har två stavelser. Det är ju kul, för det har ju Klara med så det är väl också något jag kommer förstöra. Spenderar mest dagarna med ångest över hur skolan ska gå och jag tror nog att jag ska börja om till höstterminen på en annan skola, annan linje. Stannar hemma i sängen och sover till två på eftermiddagen istället för att gå upp klockan sex på mornarna. Gråter med Kent för det är väl det enda jag är bra på och får nya följare på tumblr och lever på cigaretter, kaffe, colazero fast ibland så äter jag väl 1435364789 kalorier. Snart ska jag kanske utredas för bipoläritet och fyra timmar i veckan går åt till att sitta i ett litet rum på dbtenheten. Vikten har gått neråt tror jag men jag har ingen koll på det där längre för det ger mig bara ångest men jag vill fortfarande att mina lår ska förlora halva deras omkrets men det hör väl till detta .-*tEeNaGe LiFe*-. fast jag vet inte riktigt. Vill fotografera men har ingen ork och de där bilderna jag tog i London, de ville inte fastna på filmen så jag och min kamera har inte direkt den bästa relationen just nu. Men idag svimmade jag av en cigarett och det var lite läskigt för det var ju ute på gatan vid klockan åtta på kvällen men det var en snäll kille som väckte mig och lyckligtvis var han ingen pedofil men det hade ju kunnat gå åt helvete. Fast kanske hade det varit bra ifall det kommit förbi en mördare och hittat mig så jag inte hade varit vid livet nu. Nu är jag ju dock det ändå och jag vill inte vill inte vill inte men jag måste nog stå ut ändå. Jaja. Lyssna: Someone's Love

På gruppterapin pratar de om att alla känslor är bra känslor, även de där dåliga. Det är ju de som får oss att känna att vi lever. Och visst håller jag med för vem skulle jag egentligen vara utan alla de här dåliga hemska avskyvärda känslorna? Jag skulle inte vara JAG. Så jag tycker väl om dem. Men jag skulle ändå, för en dag, bara vilja känna sånadär bra känslor. Glädje lycka vaddenuärförnågra. Utan att störas av ångesttankar och känslorna av att inte räcka till inte vara värd tårar ledsenhet olycka oro värdelöshet. EN DAG. Jag skulle tycka om det. Det skulle vara något bra, något nytt. Och det kan väl inte vara friskt eller hälsosamt att svimma i hallen, att gå ut i bara en tröja barfota när det regnar utan att frysa, att förstöra sin kropp med sår och faktiskt tycka om det. Det kan det inte, snälla säg att det inte är det. Lås bara in mig på ett mentalsjukhus.

1. Tre namn jag lyssnar till: 
Alina. Alina. Nina (obs endast min syster ibland när hon är på humör).

2. Någonting jag tycker om med mig själv:

Men ikväll ska jag se The Hunger Games så mår rätt bra och är rätt pepp.

Dagarna går som i dimma och jag vet inte riktigt vad som händer runt mig i mig.

Jag lever men har ingen lust att skriva för jag vet inte hur de texterna skulle bli för jag har inte riktigt något att skriva om. Jag mår BRA, för en gångs skull och har inte självskadat på tre veckor nu och det är det längsta jag har hållt upp på de fem år jag har varit beroende av de där äckliga rakbladen. Och just nu har jag inte heller någon lust till att göra det, har inte haft det. Så jag hoppas att jag kan sluta för alltid men jag ska inte ställa in mig på det för då skulle ett återfall bara ta på mig ännu hårdare. Men jag lever, och är glad över det för första gången på fem år. Och juste, jag har en flickvän nu. Hon heter Klara och är bara min.

De här känslorna går inte att sätta ord på och jag förstår nog inte själv vad som händer. Men jag mådde bra i London, otroligt bra faktiskt. Idag med, var i skolan för första gången på fem veckor och det kändes rätt okej ändå och nästa vecka ska jag prata med rektorn om anpassad skolgång. Så såg jag Laleh på Cirkus med världens bästa människa och det var fint och jag sjöng med, log, skrattade. Sen kom bombnedslaget och jag började gråta där i folkvimlet. Jag vet inte vad jag känner just nu men jag är nog mest tom och vill inte känna något alls. Men jag vet att jag aldrig mer ska släppa människor nära för det är alltid jag som krossas i slutändan. Jag är kär, otroligt löjligt kär sådär som jag aldrig trott på och bara det faktum att JAG faktiskt känner dessa känslor är så omvälvande och chokerande för jag tror ju inte ens på kärlek. Men nu har det drabbat mig men allt gör ont och jag vill bara gräva ner mig i en grop med en flaska vodka och dö. För jag orkar inte känna. Jag orkar inte höra. Jag orkar inte se. Jag orkar inte leva. Och livet är så jävla orättvist och jag förstår inte vad det är jag har gjort för att förtjäna det liv jag lever, de känslorna jag känner. DET GÖR SÅ ONT. Jag tror inte ni förstår, tyvärr, hur förjävligt det är att vilja dö. Att känna att man inte räcker till eller är värd minsta lilla glädjesmoment i livet. Jag vill dö. Jag vill inte leva mer.