jagheteralina

Du håller i min hand så världen runtom försvinner och det är bara vi två kvar men det gör så ont i hela mig. Och HÅLL OM MIG KYSS MIG RYM IVÄG MED MIG vill jag skrika men det går inte för vi är fast i våra egna liv. Men jag torkar bort dina tårar som färgat ditt ansikte svart och egentligen vill jag också gråta men det går inte för jag kan inte visa mig svag, inte här inte nu. Så vi sitter där bland betongväggar nära nära varandra och allt känns lite som förut fast det är så jävla annorlunda. Fast vi kan prata igen och du är inte försvunnen längre men du är ändå så långt bort och FAN JAG VILL JU KYSSA DIG men det får jag inte för vår kärlek kan inte dö men inte heller leva. Så går jag därifrån igen med en ihop-plåstrat hjärta som brister igen och jag vill ju bara ha dig igen och jag gråter. Gråter när du är utom synhåll när jag lyssnar på How som beskriver hela situationen och inte har jag någonsin varit såhär kär i någon. Och hjärtat brister om och om och om och om igen.

Det jag minns av Hultsfred är ångest och misär och tårar som försvann i regnet. Minns att Noah and the Whale's spelning är det finaste jag varit med om och att Zumblaiboxen inte hann ta slut fast jag var stupfull varje kväll. Minns ett hångel som ledde till ovilligt sex någonstans i marijuana- och vindimman och andra hångel vars ansikten inte riktig etsades fast. Minns The Cure som var så magiskt och att jag levde på ingen mat alls under hela festivalen. Minns sömnlösa nätter och inregnat tält. Men egentligen minns jag ingenting alls och det är väl bra det så jag sov fem gånger under söndagen och fjorton timmar inatt. Och det här är nog det bästa och värsta jag gjort.

Har inte uppdaterat på ett tag för har inget att skriva om för jag mår bra av någon sjuk jävla anledning jag inte vet vad det är. Eller ja, oftast iallafall. Det är sommar nu fast det märks inte på vädret. Och på onsdag åker jag till Hultsfred och åh jag orkar inte vad bra bra bra det är. Juste har färgat håret också. Igen.