jagheteralina

du är den som alltid har förstått mig och även i stunder då jag inte gjort det själv så varför verkar du inte kunna fatta någonting nu. jag ska försöka förkara igen så kanske du får in det

 

jag är fortfarande kär

hopplöst förälskad
det vet du ju

men du är inte här

och jag är inte där

men för mig skulle det funkat ändå

 

du säger att du bara vill mitt bästa att du bara vill att jag ska må bra

jag trodde dig och har alltid trott dig för på något jävla sätt

så känner du mig bättre än jag någonsin känt mig själv

men varför hamnade vi här där vi är när du bara vill mitt bästa

och jag är nere på botten och kryper

 

du gjorde ett fel ett misstag och insåg aldrig

att jag mår bra när jag har dig

oavsett om du ligger bredvid eller är flera tusen mil bort

 

jag kan aldrig hata dig för du har räddat mitt liv

det kommer jag aldrig kunna glömma

du fick mig upp på fötter igen och jag är tacksam

men jag kan hata det du gjort

hata det du gör

mot mig

 

för jag vill dig gott och du förtjänar det bästa i världen

jag trodde bara att det var jag som var det

jag satt med rakbladet i handen och bandage samt plåster vid min sida

jag satt med rakbladet i handen och jag var redo att brista och förstöra

jag satt med rakbladet i handen och tänkte att nu ger jag upp igen

 

jag satt med rakbladet i handen i säkert tjugo minuter och tänkte

nu är det nog nu orkar jag inte mer

jag satt med rakbladet i handen i säkert tjugo minuter och tänkte

redo att brista ge upp förstöra

 

jag satt med rakbladet i handen i flera minuter innan jag sa ifrån mig själv

jag satt med rakbladet i handen i flera minuter innan jag la ifrån mig det

jag satt med rakbladet i handen i flera minuter innan jag kom på det

 

att jag vill vara här

att jag vill vara fri

att jag vill leva

 

det här är ett skithögt jävla rop på hjälp

 

 

 

 

 

För ungefär tre år sedan var jag nere i min djupaste depression, jag självskadade för fullt och var sjukskriven från skolan så det jag gjorde för det mesta var att ligga hemma och sova eller röka.

 

Sen kom en vändning någonstans på vägen. Många vändpunkter egentligen, stora som små. Men det höll i sig ganska konstant och sakta men säkert så blev mitt liv helt annorlunda.

 

Jag säger inte att jag mår toppen, det gör jag inte. Jag är fortfarande sjuk och det märks av, ibland mer och ibland mindre. Men jag mår bättre. Jag är okej.

 

I nu läget så flyter skolan på bra, jag tar studenten om 83 dagar och jag har två jobb på g. Jag rör på mig och jag är självskadefri sen fjärde oktober 2012 (alltså 2 år och 5 månader).

 

Mitt liv är annorlunda. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar den jag var för tre år sen för det kan jag tyvärr göra ibland, det är den personen jag identifierar mig som.

 

Men jag är ju inte hon längre. Jag är en gladare och friskare person. Ibland måste jag fortfarande stanna upp och tänka till, känna efter. Det känns så overkligt ibland att detta är mitt liv.

 

Det är ju dock det. Det här är mitt liv. Och jag har gjort så sjukt stora framsteg, jag är stark och jag är så jävla bra. Även om allt är tungt och skit ibland.

 

Så klyschan: det blir bättre. Tillslut och någon gång. Jag lovar.

Men om jag gör såhär?[Knäpp upp tröja, visa ärret på magen] En del skulle säga att jag fortfarande har samma möjligheter och att det bara är ett ärr, andra skulle kanske tänka om och säga att ”jo, det där kan nog vara ett hinder ändå”. Vad beror det ärret på då? Jag var år 1995 ett utav 30 barn som föddes med analatresi, en missbildning som innebär att ändtarmsöppningen enkelt sagt saknas. Detta ska upptäckas direkt vid födseln men det gjordes det inte på mig förrän jag var åtta månader gammal och det var också då jag genomgick min första operation, varpå fler följde. I och med att det upptäcktes mycket senare än vad det borde gjort förlorade jag en stor del av den frihet som du ska ha som barn, eftersom jag var tvungen att ligga mycket på sjukhus. Jag hade stomipåse och livet var rätt besvärligt och med tydliga gränser. Men jag är en av få som har haft turen att slippa problematik och komplikationer nu i äldre ålder och jag lider inte av det idag, det inget hinder för mitt liv. En skulle kunna säga att jag har fått ta tillbaka den frihet jag förlorade.

 

Om jag tar av mig tröjan då?[Tar av tröjan, visar ärrade armar] Hur ser ni på mig då? För så lite som tre år sedan var jag fast i ett destruktivt beteende och hade varit det i ungefär fem år. Jag var låst i mig själv och trots att jag hade en utkarvad väg framför mig så kände jag mig hopplös, utan framtid och utan frihet. Rent ut sagt så var mitt liv skit. Men jag hade den turen att jag fick rätt typ av hjälp, inte bara för mitt självskadebeteende men också för annan ”problematik”. Jag fick namn på varför jag mår som mår och varför jag gör som jag gör. Och bara med det kom en sådan otrolig frihet, att jag nu kunde säga att DÄRFÖR, därför är det såhär och inte bara undra varför.

 

Men tillbaka till mitt självskadebeteende. Som jag sa så levde jag mitt i den här smeten för ungefär tre år sedan och att det är en tid som jag ser tillbaka på. Det är två år och fem månader sedan för att vara exakt, två år sedan jag slutade. Jag säger inte att det var lätt, de här två åren har varit de svåraste i mitt liv, och jag säger inte heller att alla vill eller kan sluta. Det är så otroligt individuellt och bara för att jag kunde betyder det inte att alla kan.

 

Jag tänker att detta på ett sätt går att koppla till tillståndet flow inom existentialismen, det tillstånd som uppstår när vi ställs inför en viktig utmaning och när vår förmåga att klara av uppgiften är helt i nivå med uppgiftens krav. Egentligen kan nog det vara mer fokuserat på just utmaningar eller sysslor som kanske varar för en kort period och inte som för mig, hela livet. Men ändå går det att se som ett samband, för detta är en så otroligt stor utmaning för mig och de flesta andra som har gått eller går igenom samma sak. Som existentialismens grundare Sören Kierkegaard sa: Att våga, är att förlora fotfästet ett litet tag, att inte våga, är att förlora sig själv. Jag vågade och nu är jag fri från det.

 

Men det var ju där den vardagliga kampen började ordentligt, igen. Visst hade jag blivit av med mitt självskadebeteende men den andra ”problematiken” fanns fortfarande kvar, och kommer att finnas kvar resten utav mitt liv. Denna ”problematik” som vi kallar psykiska sjukdomar. Jag tänker inte rabbla upp en lista för då blir vi nog kvar här resten av lektionen men jag tycker att det ändå är viktigt för mig att nämna så att ni kan förstå vad jag vill komma fram till. Mitt destruktiva beteende hade i många år varit som en utväg, ett sätt för mig att handskas med den inre smärtan. Det är så mycket lättare att bara tänka på och ta hand om till exempel ett sår på din arm som gör ont än den oförklarliga tomheten inuti, den smärta som inte går att ta på, och nu var ju den utvägen borta och det var dags för mig att klara mig utan det. I början var det svårt, för jävla svårt. Men som jag sa så hade jag den turen att, förutom vänner, ha någon som kunde hjälpa mig att hantera allt som pågick i min hjärna. Jag gick, och hade redan i ett år innan, gått en DBT-behandling, en behandlingsform främst inriktat på personer med emotionell instabilitet eller som det i folkmun kallas; borderline och som är självdestruktiva (i denna behandling ingår både enskild terapi och gruppterapi), med en behandlare som jag faktiskt kan tacka mitt liv för. Jag fick hjälpen att hantera mina impulser i ytterligare ett år och nu är jag där jag är idag, drygt två år självskadefri.

 

Ibland när någon frågar om ”mitt liv” så brukar jag likna det vid karaktären Elsa i filmen Frozen. Det låter kanske jättefånigt men faktum är att det ligger så mycket i det. Elsa lever med någonting hon ”måste” dölja, precis som jag kände att jag var tvungen att göra, vilket gör det svårt för henne att verkligen leva sitt liv på riktigt. Hon undvek, precis som jag, potentiella relationer eller i alla fall försvårade dem. Men sen blir hon ändå av misstag avslöjad, som jag blev första gången någon såg vad jag gjorde, och hon måste fly. Det behövde visserligen inte jag, inte i praktiken i alla fall men mentalt. I början flydde jag mycket och länge och från många. Men så kom den där dagen då jag bestämde att ”nej, inte längre” och jag kände lite som texten för låten Let it go och speciellt ett visst citat ur den: And the fears that once controlled me can't get to me at all. Och så känner jag nu. Det jag var rädd för, mest mig själv och mina känslor, vet jag nu hur jag ska hantera. De kan inte längre på samma sätta skada mig som de kunde då. Jag vet hur jag ska kunna leva mitt liv och jag vet vad jag ska göra när hinder uppstår. Jag vet att jag kan.

 

Så varför berättar jag allt det här för er? Det är väl där min poäng ligger, det är här i min frihet ligger. Jag har friheten att kunna leva mitt liv utan smärre komplikationer och jag känner en frihet i mig själv att ändå kunna vara stolt över den jag är idag, den jag har blivit. Jag känner frihet av att inte känna att jag bryr mig ifall ni dömer mig för mina ärr eller inte, för det vet jag nog att några av er gör. Det rör mig inte längre i ryggen. Jag känner också frihet i att KUNNA prata om det här, och kanske med det hjälpa någon på vägen. Jag är, så gott som men inte riktigt, fri i mig själv. Det är frihet för mig. Och som en sista liten notis så ska jag citera Into the wild och något som Christopher McCandless sa: I read somewhere how important it is in life not necessarily to be strong... but to feel strong.