jagheteralina

SÅ JAG FÅR KÄNNA ATT JAG LEVER

 

Nej men. Det mesta är bara trubbel i mitt liv just nu, allt är kaos och tankar slängs och slits hit och dit mellan olika bestämmelser och funderingar. Gör jag rätt? Vad ÄR rätt? Jag vet inte, men det jag gör nu är det inte.

 

Det känns som om jag ljuger varenda människa rakt upp i ansiktet. Jag ljuger om vad jag gör, vad jag säger och vad jag tänker. Men det bara blir och jag kan inte hjälpa det.

 

Näe alltså. Vad är livet för någonting ens.

Jag skar mig igen. Inte direkt sådär allvarligt djupt och inte många sår alls, sex stycken superkorta sår. Men det var på höften och där är det lätt att dölja, liksom precis under troskanten.

 

Det är lugnt. Jag förblöder inte, jag klarar mig. I alla fall från de såren. Det var ett återfall, bara ett. Inte tjugo.

 

But who could blame me. Jag blev våldtagen igen i fredags.

Ibland får jag sådär oförklarligt ont i huvudet att jag knappt kan stå upp. Men det går ju över, efter ett tag. Mitt hjärta kan börja banka och slå sådär otroligt hårt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag tror att det är saknad. Och sorg. Och en tomhet som jag inte är van vid.

 

Jag vill inte vara tom längre. Jag vill vara full av liv, som jag en gång var. Jag saknar det.