/arytmi
ibland så brukar jag fundera över hur mitt liv varit, är, kommer bli. och jag inser hur stabil jag egentligen känner mig just nu, det är varken för mycket glädje eller för mycket sorg och jag har vänner familj pojkvän men ändå känns allting så fel. hela tiden. förut brukade det hända saker, förut brukade jag känna att jag levde. nu är det mest bara som en rak linje som inte tar slut. som ett hjärta som stannat. det är inte de där slagen som visar att det funkar längre, ner och upp, även om de brukade vara i en jävla arytmi. och nu kan jag inte ens skriva längre.
jag får ju ångestattacker, panikattacker, ibland. och jag har varit självskadefri i nästan två år. två skilda världar de där två. men egentligen känner jag mig så likgiltig till allting. skulle jag börja självskada igen = whatever. tar ångesten slut = whatever. självklart finns det värme i hjärtat gentemot de jag tycker om. men ibland vet jag inte om det verkligen finns någonting mer där.
allt känns bara tomt hela tiden.
