Utkast: Nov. 29, 2011
Vi går där längs med vägen, min hand i din, och jag tänker att snällasnälla gud låt aldrig det här ta slut. Men det gör det ju ändå till sist, det gör det alltid. Och så plötsligt, din hand lämnar min och jag står ensam kvar och ser dig försvinna bort i dimman.
-
Tårarna tränger sig på som vanligt och mörkret är där igen. Den korta stunden då våra händer rörde varandra var ett ljus, en liten lucka ut och bort från verkligheten. Men så fort kontakten bröts så stängdes den där luckan hastigt.
-
Och jag kan inte förstå varför detta alltid händer. Jag vill gärna lägga all skuld på den andre men jag vet ju att den är helt och hållet min. Är det för att jag bara pratar om MIG hela tiden, utan att försöka se det från andra perspektiv? Men det har jag ju så svårt för. Och där nämner jag MIG igen.
-
Nu ska jag sluta med det här att skapa nya relationer eftersom det bara förstörs förr eller senare. Jag tänker hålla mig på rummet resten av livet om jag inte tar livet av mig och jag vill inte gärna ha besök. Ett liv i ensamhet, det är ungefär vad jag förtjänar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
vrf tror du att du förtjänar så dåligt?
Trackback
