jagheteralina

jag faller nu 

hårt

djupt 

länge

om två månader har jag lämnat den här staden, det här landet

och egentligen vill jag inte göra det

men det är nog min enda chans att kunna andas igen

läser texter som från tre år tillbaka och är jag en hemsk männinska om jag känner att jag saknar mig själv att jag saknar den jag var trots att 2011/2012 var mina mest kaotiska år? för jag var ändå någon och jag kände ändå något och jag hade personer som inte längre finns. i mitt liv i alla fall. personer som har försvunnit på vägen men som jag saknar så att hjärtat håller på att gå sönder. så att jag går sönder. men även om det jag kände var ett helvete så kände jag ändå NÅGONTING. nu är jag apatisk. känslokall. som en jävla fucking robot. jag går till skola jag går till jobb sen kommer helgen och jag går ut jag blir svinpackad jag åker hem till 03-ragget och jag knullar jag sover och jag har en walk-of-shame på söndagseftermiddagarna. sen kommer måndagen och veckan går på repeat och är identisk med den förra. men allt är mest bara en längtan och väntan till den dagen jag lämnar det här jävla landet för någonting annat någonting nytt. så att det händer något. för nu önskar jag att jag var sjutton år igen. jag vill hellre längta efter döden än att inte längta efter någonting alls. som nu. jag lever ja det gör jag men jag vet inte riktigt om jag LEVER för livet har blivit ett en cd med ett hack så att samma gamla dåliga tråkiga låt spelas gång på gång på gång på gång på gång

 

jag är trött på den här skiten och jag vill känna något nu

och jag faller för hårt och för snabbt

utan en chans att stanna

 

det är 2 timmars sömn eller 12

inte längre något där emellan

 

jag är så trött så trött så trött

på mig själv och på livet

 

jag är tillbaka på botten och jag vet inte längre hur jag tar mig upp härifrån

 

jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor utan destruktivitet

 

för senast jag var här nere så var mina hälpmedel livsfarliga

 

och de är det enda jag vill ha

 

hjälp