jagheteralina

Klockan slog midnatt för några minuter sen och jag borde sova

men det enda jag gör är att gråta.

Med orolighet i ögonen frågar de mig varje dag hur jag mår

men det enda jag gör är att ljuga.

För jag är inte okej och jag mår inte bra och jag vill inte skratta

men det enda jag gör är att låtsas.

 

 

Jag vet inte hur man berättar sanningen

efter flera år av lögner för allt sådant är

så ingrott i bakhuvudet och vanor är så

otroligt svåra att bryta och helst vill jag

bara skrika ut mina inre organ och gråta

tills mina tårkanaler har torkat ut men jag

vet inte när det blir om det någonsin blir

 

 

Så egentligen är det väl dags för mig att släppa taget helt nu och bara låta det vara för ingen vet när det blir bättre om det nu någonsin blir bättre men you are my person och jag vill inte tappa det för du var allt och du är allt och jag älskar dig så mycket att mitt hjärta värker och jag knappt kan stå på stilla ben för hela jag skakar av panik och ångest så fort jag tänker på hur det kunde blivit och hur det kunde varit och jag borde ge upp men jag kan inte

 

 

låt mig vara

låt mig gå

låt mig försvinna

nu är klockan 00:14

det här tog tio minuter att skriva

 

Det känns som om det här är slutet och egentligen vill jag ju inte det men varenda liten cell i mig skriker NEJ DET GÅR INTE LÄNGRE. Det fattades vara en droppe som fick mig att rinna över, jag har inte känt såhär på flera månader. På nåt år. Två år. Jag har inte känt såhär på två år och jag har inte skurit mig på två år. Hade. Inte skurit mig på två år. Men det rann över. Jag är över. Jag är över mig själv och livet. Det är inte roligt längre, jag fruktar att gå upp ur sängen varje morgen för att världen inte längre är min. Jag är redo för slutet.

Och det går bara utför nu

Jag har gjort dumma saker i mitt liv men det här tar nog priset. Jag svek en utav mina finaste vänner som nu inte längre vill vara min vän, och det förstår jag. För det jag gjort är något av det svinigaste en vän kan göra så jag tror inte jag kan kalla mig själv "vän" längre. Vill spy upp alla mina organ och lägga mig ner och dö. Nu. Här. Det är nästan så jag själv inte kan förstå det. Jag skäms något så otroligt.

JAG ORKAR FAKTISKT INTE LÄNGRE

godnatt

Vill väl mest bara att allt ska ta slut eller att min energi ska dyka upp igen. Mina vänner gör upp planer men jag står vid sidan om och tittar på för jag orkar verkligen inte engagera mig i någonting, helst vill jag ligga i min säng hela dagarna och bara röra mig ifall jag måste. Så allt mindre vill jag sitta på ett tåg bort från Stockholm till en stad jag inte känner. Samtidigt är allt jag vill att komma bort härifrån och få uppleva något nytt.

 

Det är samma sak, dag in och dag ut, och mitt liv är så jävla tråkigt. Låt det hända något, vad som helst. Bara snälla rör till skiten så  jag inte längre kan sätta mig i ett hörn och hoppas på det bästa.

 

Jag försöker verkligen att ta tag i livet och VARA men det går liksom inte just nu. Jag känner mig så ful och äcklig och så hemskt fruktansvärd och otillräcklig. Det är som om någonting annat har slagit bo inuti mig och tar över cell för cell. För just nu tycket jag inte om en millimeter av mig själv. Jag fattar inte riktigt när det hände men det har väl kommit gradvis som allting annat och snart kommer den sista droppen som får bägaren att rinna över. Men jag vill inte rinna över, inte ännu en gång. Det räcker med sånt nu.

A broken heart (or heartbreak) is a common metaphor used to describe the intense emotional pain or suffering one feels after losing a loved one, whether through death, divorce, breakup, physical separation, betrayal, or romantic rejection.

Allt går käpprätt åt helvete och här sitter jag mitt i smeten utan att veta vad som borde göras. Jag tänker att hjärtat har rätt att magen har rätt att hjärnan har rätt. Men inser snabbt att hela jag har fel, hela jag är fel. Jag har stått i duschen i flera timmar för att skrubba bort varenda smutsig partikel från min hud, från min kropp, från min själ. För jag fattar inte hur allt kan vara så tomt och obetydligt när jag är mitt i livet och lever den tid som borde vara min bästa. Det är som om någon har kramat ur all jävla livsglädje och lämnat kvar något skal som inte kan känna. För känner gör jag knappt, jag känner bara tomhet. Och ibland en piskande smärta i mellangärdet som gör att jag faller ihop eller inte klarar av att ta mig ett steg utanför huset eller struntar i att äta. Eftersom det känns alldeles för mycket på helt fel sätt under helt fel tidpunkt.