/(och det här skrev jag igår men jag vågade inte lägga upp det då men jag gör det nu så det ligger som om det var upplagt igår)
Och jag tror inte att någon egentligen förstår hur jag känner, hur jag mår. För det är så svårt att sätta ord på. Idag var jag påväg att hoppa. Jag stod på Södra Station och såg tåget komma åkandes. Men jag hoppade aldrig för ett sms hindrade mig men jag vet inte om jag är glad över det nu såhär i efterhand.
Det är som ett tomrum inuti. Det finns knappt någonting härinne, innanför alla ben och all hud och alla muskler. Och det som faktsikt fortfarande finns kvar är antingen svart och förpestat, brustet i tusen bitar eller både och. Jag är inte hel, inte någonstans. Förstörd är väl ett mer passande ord.
Men visst har jag ljusare stunder, som igår. Och i helgen. Och när jag är med de som betyder något. Då kan jag skymta det där lilla ljuset långt långt bort men samtidigt på en armlängds avstånd. Men så fort de har försvunnit är det där mörkret tillbaka igen. Omger mig likt en sammetsslöja. Och jag har ingen chans att ta mig loss.
Kommentarer
Trackback
