jagheteralina

Är glad, för glad. Eller det kanske är fel ord. "Förhöjt stämmningsläge" mer. Har sådan otrolig energi till allt helt plötsligt, gör mycket säger mycket, irrar runt hela tiden och är nästan rädd för mig själv. Men det kommer ju vända snart, jag vet det för det gör det alltid. Går som på en lina över ett stup och det behövs bara ett enda snesteg för att jag ska ramla ner igen. Ner till vassa stenar och hala klippväggar som är nästan omöjliga att ta sig upp för. Och det skrämmer mig. Annars undviker jag att känna för mycket, typ kärlek och sånt, fast jag helst bara skulle vilja ligga med huvudet i någons knä och bli pillad i håret. Känna att någon faktiskt kanske bryr sig.

Hej. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men ville uppdatera er. Jag har varit singel i två dagar och jag har blivit solbrun och jag vill dö och igår grät jag jättemycket och idag ska jag träffa Anna och jag läser jättemycket och jag har inte rört min cello på typ ett halvår nu. Hejdå.

Sommaren är här nu med tjugo grader celsius och en sol som värmer upp hela kroppen och ändå har jag aldrig känt mig mer frusen. Tittar in i garderoben för att se om jag har något som inte blir alldeles alldeles för varmt men ger upp efter tio minuter för ingenting passar ju och jag klär mig som vanligt i svartsvartsvart. Undviker folkmassor, mer än vad jag brukar, och gömmer mig istället i min säng. Det enda stället jag känner mig någorlunda trygg på. Går inte till praktiken på över en vecka och "glömmer" bort att gå till psykologen. Vill inte. Vill inte prata om mina känslor med någon för jag kan ju inte sätta ord på dem, de bara finns där och gör allting outhärdligt. Undviker människor helt, träffar inga andra än min familj. Går knappt utanför dörren helst, inte ens för att röka. Jag klarar mig utan det bara jag slipper luften träden ljuden. Är det nu jag dör?

Hej du. Du som var min vän förra året. Hur har du det nuförtiden? Mår du bra? Eller ja, bättre kanske jag ska säga. Har du lärt dig hantera såntdär som du inte visste vad du skulle göra av när vi kände varandra? Har du förlåtit och glömt och kanske hittat någon du bryr dig om? Jag tänker på dig ibland, dig med dina dreads. Men jag har hört att de är borta nu. Det är synd för du passade bra i dem, fast vem är jag att säga vad du passar eller inte i. Jag som svek dig. Jag är ledsen för det, otroligt ledsen. Vi hörs aldrig av längre sen de där dagarna i höstas. Saknar jag dig? Nej det tror jag inte ändå. Det är nog ett avslutat kapitel och usch det låter så hemskt men jag behöver dig inte längre. Dock tänker jag på dig ändå, för jag bryr mig och jag hoppas att du tar hand om dig. Och jag hoppas att du hittar någon som kan vara det där som jag inte klarade av. Jag hoppas verkligen det. Hejdå. Ps. Jag lyssnar på låten du skickade och NU förstår jag innebörden och jag är ledsen ledsen att jag inte förstod det tidigare. Ds.

Jag är inte den där typiska kärleksklyschan egentligen.

Medan maj månad är den finaste för nästan alla jag känner så har det på tre dagar bara varit åt helvete för mig. Sista april var fint, med valborg och allt. Men det vändes snabbt och tisdagonsdagtorsdag har mest bara varit fullt med ångest panik självmordstankar fanvadjagsugersjälvdömanden. Och faktiska planeringar inför hur mitt liv kan ta slut på lättaste sätt. Hur mycket jag än pratar om mitt mående med alla människor omkring, så hjälper det inte. För de är inte där när jag gråter om nätterna, de kan inte höra de horribla tankarna som surrar i mitt huvud, de kan inte känna vad jag känner i varje nerv, det vet inte hur det är att nästan bryta ihop på tåget, de vet inte hur det är att inte kunna prata andas gå leva. De vet inte. Ni vet inte. Så jag har spenderat mornarna på altanen med cigaretter och kaffe, skakat av niccokick och koffeinchock och sen vräkt i mig allt som finns i skafferi och kylskåp. Ångesten på det, hur jag kan känna hur kroppen suger in varenda kalori. Ful fel fet