jagheteralina

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig men ångestattackerna kommer allt oftare och såren på armarna blir djupare och jag är väl påväg att bli sådär otroligt otroligt dålig igen. De där som varit sådär otroligt nära försvinner iväg men jag lyckas ändå få nya vänner på något sätt jag inte riktigt kan förstå för jag är en såndär som de flesta brukar avsky. Lyssnar på låtar jag inte borde lyssna på men jag gör det iallafall och THIS FEELING IS NOT SADNESS THIS FEELING IS NOT JOY I TRULY UNDERSTAND PLEASE DON'T CRY NOW för the world is just illusion trying to change you. Och även om jag inte har något speciellt att gråta över gör jag det iallafall och jag tror inte att mina kinder är sådär torra och glada som de ska vara, det är alltid någon antydan till att tårar precis varit där och hälsat på och fyfan vad jag ältar mig själv. Blev full igår och det var fint i början men sen urartade det och jag fick ett samtal man inte vill ha ett på natten så jag brast ihop och pappa hämtade mig. Idag såg jag på Stallkompisar, fick reda på att dr House spelar skurk i 101Dalmatiner och grät lite mer. Ska försöka ta mig till skolan i veckan men är osäker på om jag klarar varenda dag men imorgon ska jag träffa Klara igen och det är bra för hon gör mig glad. Nu ska jag sluta klaga, ta mig i kragen och rycka upp mig. Ta tag i mitt liv!!!!!! som mina klasskamrater skulle säga. Men nej det tänker jag inte för nu ska jag lägga mig under täcket och gråta lite mer samtidigt som allt runt mig skriker PLEASE DON'T GO I WANT YOU TO STAY för jag älskar dig.

Vet inte riktigt vad jag gör om dagarna.

Var inne i stan med Lova idag.

Blev sminkade, stylade och fotade igår jag och Lova.

Jag önskar jag kunde skriva något sånt där djupt fint inlägg som jag gjort tidigare (inte fina kanske men ja, väldigt emo) men det går inte för just nu känner jag väl mest ingenting. Är apatisk. Avskild.

Mitt hår nejdå inte alls nöjd nejdå heheheeh

(haha ok rubriken är fånig men aefsgd)

I förrgår började skolan. Skitpiss.

Imorgon börjar skolan igen, kul kul fast nej mer kuk kuk.

En såndär bok du borde läsa om du vill må psykiskt dåligt.

Fastän det bara är januari så är nog våren påväg, tänkte jag.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången vi träffades. Jag är inte riktigt säker på när det var (jag tror det var på våren 2011), men jag minns dig så väl. Du hade ett gult linne och en grön långkjol på dig och över linnet en brun tunn kofta, för att dölja dina ärr som jag senare fick veta. Vad du hade på fötterna minns jag inte men det var väl något sandal-liknande. Ditt hår var rött och du hade ännu inte skaffat dreads. Det första jag tänkte när jag såg dig var ”åh okej hon är säkert en såndär vegantjej”. Jag hade rätt.

 

Vi gick till den där parken på Östermalm, inte bara du och jag såklart utan hela det fina regnbågsgänget (första gången jag träffade dem). Men det är ändå dig jag minns bäst. Du satt med hon tjejen som hade rakat av håret förutom en slinga bak i nacken och med han killen du lärt känna via det här gänget, han som tagit med dig dit.

 

Sen körde vi sanning eller konka och flaskan hamnade på dig, du valde sanning och fick frågan om vilka utav tjejerna du helst skulle vilja ha sex med (eller var det kanske hångla? Det kommer jag inte riktigt ihåg). Jag minns inte vilka du valde, men jag minns att jag var en av dem. Den sista du sa, och samtidigt frågade du vad jag hette. Jag tror det var då som det faktiskt blixtrade till. Än var jag inte förälskad men något hade fan tagit fart i mig.

 

Det sköna med att ha träffats just vid ett sånt här tillfälle var ju att jag visste att du inte var hetero men om du hade flickvän eller pojkvän visste jag inte ett jävla dugg om. Jag smsade med några vänner och var typ väldigt mycket ”sdfghjklö VAD SKA JAG GÖRA”. Sen visade det sig att du inte hade något utav det, hur jag fick reda på det är dock ett mysterium.

 

Sen tror jag vi sågs några gånger med alla andra på Rådmansgatan. Nästa gång jag minns att vi träffades var på en annan picknick i samma park som fösta gången. Jag minns hur du såg ut även då men det är nog rätt onödigt att dra upp. Fast nu hade du dreads och jag minns att jag tyckte du var skitsnygg i det. Men nu var det sommar, någon gång efter Pride. Då var det du och jag som satt bredvid varandra. Vi pratade väl om en massa oväsentliga och väsentliga saker, bland annat pojkvänner kommer jag ihåg. Jag höll mig nära dig hela tiden och jag tror förälskelsen satte fart på riktigt den dagen. Tillslut var du tvungen att gå men jag fick ditt nummer i alla fall. Du skrev in ditt namn med ett hjärta efter. När jag såg det minns jag att jag log.

 

Vi sågs väl inte på ett tag (rätta mig om jag har fel) men vi höll kontakt via sms och facebook. En dag när jag var där på Rådmansgatan, fast du var inte där då, och det första som händer är att jag blir påhoppad med en jävla massa frågor om oss. ”Är det något? Är du intresserad? Är hon det? Vad är det mellan er? Är ni kära?”. Jag visste inte vad jag skulle svara men ja, intresserad var jag ju. Dina känslor hade jag dock ingen koll på, det var kanske ingenting för dig utan bara vänskap? Några dagar senare bestämde vi att vi skulle ta en fika på Café 60. Lovet var kvar men sensommaren började närma sig.

 

Så vi sågs då. Möttes upp vid tunnelbanan och gick tillsammans mot caféet. Vi beställde varsin sallad, din helt vegansk såklart, varsin kaffe och satte oss vid ett utebord. Du satte på dig din rökarmössa (cigarettröken sätter sig så jävla bra i dreads och föräldrarna får ju inte veta) och virade in dig i en filt fast det var ju jag som var tvungen att ha Sverigedemokrat-filten (fyfan för lebbar och bisexuella och bögar och utlänningar). Vi rökte, pratade pratade pratade, åt, rökte lite mer, pratade pratade pratade. Det var nog nu jag blev förälskad i dig.

 

Sen började gymnasiet, vi smsade men sågs sällan. Plötsligt hade du pojkvän. Jag minns inte riktigt hur jag reagerade när jag fick veta det men när jag fick frågan om hur det kändes hur jag mådde så skakade jag bara av mig det, nejdå det gör inget jadå jag mår bra nejdå jag hade ju inga såna känslor för dig haha hon får ju vara kär i vem hon vill. Fast inombords brast det rätt rejält och förvirringen var total. Men livet gick vidare och sen sågs vi några gånger för nu hade vi en gemensam vän och vi pratade om honom och du var så glad och jag försökte verkligen vara glad för din skull för det är ju det vänner ska vara. Fast det var svårt.

 

Så var ni inget par längre och jag borde väl inte säga det men fan vad glad jag var. Vi träffades några fler gånger och förälskelsen byggdes på men jag var fortfarande inte säker på hur du kände, det kanske bara gick åt ena vägen. Sen skulle vi ses på din skola för det var något ni hade gjort och det var ju inte bara du och jag utan även hon vår gemensamma vän och en klasskamrat till mig och massa annat folk som jag aldrig sett förut och jag var nervös. Men jag skulle ju få träffa dig och det gjorde det hela lite bättre.

 

Några dagar innan (eller kanske var det till och med kvällen innan) så började han den där som tagit med dig första gången vi träffades att fråga mig massor om hur jag kände för dig, om jag var ett dugg intresserad. Jag sa sanningen, att ja det var jag, men undrade varför han ville veta det helt plötsligt. Jag fick inte berätta att han hade berättat för mig (du kanske skulle döda honom eller något) att mina känslor faktiskt var besvarade. Jag somnade med ett leende på läpparna den natten.

 

Den dagen kom då vi skulle träffas på din skola och innan fick jag ett sms om att ”vi behöver prata”. Jag förstod då, att det var oss du vill prata om, och du ska bara veta hur de där fula rosa fjärilarna i min mage började flaxa omkring och hur vingliga mina ben var. Så kom jag dit, du mötte upp mig och vi satte oss under ett träd. Du försökte berätta men jag hann säga det först och sen minns jag inte mycket mer av det samtalet förutom att allt kändes så jävla bra. Vi gick in hand i hand och jag kunde säkert bekämpa varenda drake i den stunden (om det hade kommit några). Det var svårt att hålla sig borta från dig längre stunder och du vet kanske varför. Sen tog den där kvällen slut och jag skulle hem till hon vår vän och du skulle på insparksfesten.

 

Något hände den kvällen och jag vet inte vad och jag vet inte när och jag vet inte hur men allt kändes felfelfel och när du frågade om jag ville vara din flickvän och jag svarade ja så var allt ännu mer felfelfel och jag fick panik. Hon försökte prata vett i mig men det gick ju helt åt helvete och jag inte sov jag gott den natten. I skolan var jag bara en zombie intrasslad i mina tankar och eftersom hela jag är felfelfel så gick det som det gick. Jag hörde inte av mig och du tröttnade väl men jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände och plötsligt var vi inte ens vänner längre. Av någon sjuk anledning så hatade jag dig men det hade jag ju inte rätt till för inget var ditt fel utan allt var bara mittmittmitt och jag ignorerade alla dina försök att ta kontakt med mig.

 

Jag tror, nu såhär i efterhand, att det var rädsla som hände. Rädsla för dig, för närhet, för att ha någon som ville vara mer än en vän, för alla krav som kommer med ett förhållande men mest var jag nog rädd för mig själv och för att bli sårad ännu en gång. Så jag la all skuld på dig istället för det är ju lättare än att behöva handskas med alla känslor och tankar själv.

 

Nu har jag skrivit typ två A4-sidor i Cambria storlek 12 i ett word-dokument och jag vet inte om det makes sense över huvud taget men jag har försökt i alla fall och kanske läser du det här, kanske inte. Men om du gör det ska du veta att jag ångrar det jag gjort (ja inte allt det fina utan bara de två sista styckena), att jag är ledsen, att jag förstår om du hatar mig, att du inte vill veta av mig. Och att jag saknar dig.

Och jag har en massa sånadär nyårslöften;