jagheteralina

Det första jag gjorde när jag steg in i mitt rum för första gången på ett år var att se till att mitt "säkerhets-kit" låg kvar där jag hade lämnat det. Inte för att jag kände att jag varken ville eller behövde använda det just då, men bara kolla till liksom. För säkerhets skull. Jag har känt mig som en främling i mitt eget hem konstant. Det känns fel. Trots att det ser exakt ut som innan, det ser ut precis som det gjorde när jag lämnade det. Och det är kanske just det. Det är som att tiden i Stockholm har stått till under det år jag var borta medan jag är en helt ny person. Så jag passar inte in längre. Jag rör mig fel, för mig fel, pratar fel. Den raka rygg jag en gång hade försvinner mer för varje dag och det är som om jag smyger fram. Rädd för allt och alla. 

 

Stockholm var den stad jag en gång älskade, och hatade. Det fanns så jävla mycket vackert men än mer fult och äckligt. Så lämnade jag det och med det lärde jag mig älska någonting nytt, älska mig själv. Så nu när jag är tillbaka i det som en gång var mitt hem, syns allt det fula så jävla mycket tydligare. Det var i den här staden jag blev älskad och trampad på. Det var i den här staden jag flera gånger ville dö. Det var i den här staden jag nästan gjorde det. Det var i den här staden min själ blev sliten i bitar. Det var i den här staden jag blödde, jag grät, jag skrek, jag tömdes. Men under ett år fick jag känna något nytt och jag fick, på riktigt, leva. För första gången i hela mitt liv. Leva på riktigt. Inte fan var det bara fint men när det gjorde ont så var det inte hjärtskärande.

 

Men nu är jag tillbaka där, på botten, och det känns som om det är tusen gånger värre än det någonsin varit. Och Stockholm, jag hatar dig. Jag avskyr dig. Du är inte längre hemma.

one year since i saw you for th first time

i gave you everything i had

you gave me chlamydia

 

 

to love you is

pain

it's big rocks crashing

down 

buried

it's being swallowed by

a black hole

it's being above water but

somehow

drowning

it's knives not

stabbing

but slowly cutting apart

your limbs

one by one

until there's nothing 

left

it's walking on a path of

razors

not new bought but

used

dirty

it's bursting into flames and

for some reason

not being able to

put

yourself

out

and to love you is

beautiful

 

 

 

 

 

Tänk va. Att den där sorliga lilla klumpen som var jag för drygt ett år sen nu faktiskt mår bra. Tänk va. Att den där trasiga lilla flickan som var jag för drygt ett år sen nu har vuxit till en stark och självständig kvinna. Tänk va. Att den där ihåliga stackaren utan känslor som var jag för drygt ett år sen nu känner mer än hon någonsin gjort förut.

 

Tänk va. Att det går att känna, starkt och mycket. Att det går att älska sig själv, trots att en har varit trasig i alldeles för många år. Att det går att älska andra, av hela sitt hjärta. Att det går att kravla sig upp från det där avgrundsdjupa hålet, trots att det kändes omöjligt så länge. Att skrik av smärta, kan bli skrik av lycka. Ren och skär lycka.

 

Tänk va. Att det går att vara ledsen utan att vilja dö. Att det går att klara sig igenom panikattacker, som fortfarande kommer men inte alls lika ofta. Att den där femtonåriga tjejen som sa sig vara värdelös, nu känner att hon förtjänar hela världen. Att det där ingenting som inte ville något hellre än att dö, nu är fylld med mer livsgnista än någonsin.

 

Tänk va. Att det kan bli bättre.

jag faller nu 

hårt

djupt 

länge

om två månader har jag lämnat den här staden, det här landet

och egentligen vill jag inte göra det

men det är nog min enda chans att kunna andas igen

läser texter som från tre år tillbaka och är jag en hemsk männinska om jag känner att jag saknar mig själv att jag saknar den jag var trots att 2011/2012 var mina mest kaotiska år? för jag var ändå någon och jag kände ändå något och jag hade personer som inte längre finns. i mitt liv i alla fall. personer som har försvunnit på vägen men som jag saknar så att hjärtat håller på att gå sönder. så att jag går sönder. men även om det jag kände var ett helvete så kände jag ändå NÅGONTING. nu är jag apatisk. känslokall. som en jävla fucking robot. jag går till skola jag går till jobb sen kommer helgen och jag går ut jag blir svinpackad jag åker hem till 03-ragget och jag knullar jag sover och jag har en walk-of-shame på söndagseftermiddagarna. sen kommer måndagen och veckan går på repeat och är identisk med den förra. men allt är mest bara en längtan och väntan till den dagen jag lämnar det här jävla landet för någonting annat någonting nytt. så att det händer något. för nu önskar jag att jag var sjutton år igen. jag vill hellre längta efter döden än att inte längta efter någonting alls. som nu. jag lever ja det gör jag men jag vet inte riktigt om jag LEVER för livet har blivit ett en cd med ett hack så att samma gamla dåliga tråkiga låt spelas gång på gång på gång på gång på gång

 

jag är trött på den här skiten och jag vill känna något nu

och jag faller för hårt och för snabbt

utan en chans att stanna

 

det är 2 timmars sömn eller 12

inte längre något där emellan

 

jag är så trött så trött så trött

på mig själv och på livet

 

jag är tillbaka på botten och jag vet inte längre hur jag tar mig upp härifrån

 

jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor utan destruktivitet

 

för senast jag var här nere så var mina hälpmedel livsfarliga

 

och de är det enda jag vill ha

 

hjälp

Jag är så trött på att vara så sjuk i huvudet att jag har lärt mig att leva med det. Jag är så trött på att behöva anpassa mig och slita ut min kropp för "det är så icke-sjuka personer gör". Jag är så otroligt trött på att varje dag sätta på ett ansikte som egentligen inte är mitt men som andra har lärt sig att känna igen. Och jag trodde ett tag att det sjuka var över, inte helt men i alla fall nästan, men varje gång jag är uppe på toppen slår en blixt ner och jag faller tillbaka till botten igen.

 

Och jag saknar för mycket, för många. Sådant som ej går att läka.

Och jag älskar för mycket, och jag hatar för mycket, och känlorna får inte längre plats.

 

För när du klarat dig så pass länge utan någonting så giftigt känns ett bakslag tio gånger värre, även om detta bakslag bara är en tanke utan handling. Men rädslan är där och trängs med den starka viljan för sårbarheten. Den vill ha sitt adrenalin, sin rush, sin läkeprocess på flera månader.

 

Men hur får en den konstanta smärtan att försvinna när det är det enda en känner till? För även om jag hatar att vara sjuk är det friska jaget fortfarande någonting okänt. Någonting jag fruktar. Någonting jag inte känner till. Och jag vet vem jag är när jag är sjuk och det är så läskigt att inte vilja vara någon annan.

 

För oavsett hur mycket jag hatar mig själv, och hur gärna jag än vill dö. Så är det här jag. Och jag får ta att leva i gyttja till den dagen jag inte orkar längre, för att bli frisk känns inte längre som ett alternativ. 

Nu är det över två månader sen som jag skrev och jag vet inte varför, jag har haft så mycket att skriva om men absolut ingen tid. Jag har jobbat som ett as, från studentet fram till min semester som började för två och en halv vecka sen. Imorgon börjar jag jobba igen. Och det suger.

 

Gymnasiet. Den bästa tiden i mångas liv. Helvetet på jorden för ännu fler. Jag tillhörde den senare gruppen. Gymnasietiden var jobbig för mig, det var inte så att jag hade svårt i ämnena. Jag är duktig och har alltid varit. Men det var själva grejen i sig, stressen. Hur viktigt det var att klara det och all press från alla håll.

 

Vi tar det från början. Jag sökte till min drömlinje på min drömskola, yrkesmusiker på Södra Latin. Det hade varit mitt mål i livet från den stund jag verkligen började bli duktig på att spela cello. Kom jag in så var jag något. Så jag sökte. Jag spelade inför lärarna och jag kom in. Jag kom faktiskt in på min drömlinje på min drömskola. Och jag behövde inte ens vänta på antagningsbeskedet hem i brevlådan, de sa det där och då. Mina blivande lärare. Alina, du ska börja här! Men jag har inte så bra betyg är ni säkra..? Ja, du ska börja här. Betygen spelar ingen roll, du ska gå på den här skolan.

Till sensommaren 2011 började jag på Södra Latin. Och det var en dröm. I början. Till stressen och pressen från både lärare och elever började smyga sig på. Det var tävlingar, vem är bäst på respektive instrument, vem är bäst i de vanliga ämnena, vem är snyggast, vem är populärast, ja ni vet. Och jag klarade det ett tag. Jag höll pall i två månader, till slutet på oktober kom och jag brast. Hösten 2011 föll jag ner i min djupaste depression någonsin, och den höll i sig fram till våren/början av sommaren 2012. Jag började gå till skolan allt mer sällan, struntade i att göra läxorna och om jag väl tog mig till skolan så sov jag hos kuratorn hela dagen. Jag fanns inte, och jag vill inte finnas heller för den delen. Jag gick sönder än mer och var till slut bara ett spöke av det som varit jag. I denna veva så började jag på DBT, dialektisk beteendeterapi. Mina behandlare jag hade där har jag att tacka för mitt liv, men det är en annan historia. Dock viktigt att nämna.

 

Så jag blev sjukskriven på obestämd tid. Jag gick till skolan när jag orkade vilket var max en gång i veckan. Jag satt hemma, lyssnade på ledsen musik och rökte. När jag inte sov förstås. Tog mig iväg på DBT två gånger i veckan, egen terapi på tisdagar och gruppterapi på fredagar. Mina dåvarande enda rutiner. Jag fick dock ett jobb, inte med lön men som gjorde att jag under detta år kunde fortsätta få studiebidraget. Dock skolkade jag därifrån också, "sjuk". Så framtiden var inte alls ljus för mig.

 

Innan skolavslutningen av ettan kom beskedet: sommarskola eller börja om. Jag hade inte ett enda fullständigt betyg så för mig fanns det bara ett alternativ, nystart. Ny skola, ny linje, nya människor. Så jag sökte istället till Mediagymnasiet i Nacka, en skola jag hade hört mycket bra om, på linjen estet/media. För mig var det viktigt att välja en linje som var kreativ, både musik och media, för att det inte skulle bli alldeles för mycket plugg. För att i skolan kunna få en paus. Och jag kom in på den skolan och började där hösten 2012, i ettan, på ny kula.

 

Jag kan inte säga att det gick bra i början, min depression hade satt sina spår, DBTn tog mycket tid och en vecka innan skolstart blev jag våldtagen vilket rörde om hela min värld. Jag skolkade en del, hade inte många vänner under första terminen. Men det gick och till slut var ettan slut och jag hade faktiskt klarat det med helt okej betyg i alla ämnen. Så kom sommarlovet och jag började må lite bättre, jag hade klarat det första året. Tvåan kom och jag blev mer utåtriktad och vågade ändå prata med folk i min klass. Jag fick vänner. Jag skolkade knappt, i princip ingenting. Jag kunde gå i skolan. Det var svårt, hela gymnasiet har varit jobbigt, även om det började flyta på. Jag föll ner i fler depressioner och fick hypomaniskov och blev diagnostiserad med det ena och det andra, bland annat bipolaritet. En stor räddning för mig, en förklaring. Och med detta så blev ändå skolan lättare. Jag avslutade min DBT-behandling och mådde BRA. För första gången på länge.

 

Och nu är jag här. Trean har flugit förbi och idag har jag lämnat in min absolut sista gymnasieuppgift någonsin. Om en vecka, nästa måndag (8 juni), tar jag studenten. Hade någon frågat mig för tre år sedan om jag trodde att jag skulle vara här idag hade jag sagt nej, jag hade enligt mig ingen framtid för tre år sedan. Men nu har jag alltså snart tagit studenten, jag har två jobb och jag vet vad jag vill plugga vidare med. Och jag mår ändå rätt bra. Inte helt, jag har mina dipp men jag klarar det. Jag har varit självskadefri i snart tre år. Jag har en framtid.

 

Så vad var poängen med detta? Jag vet inte faktiskt, det är väl lite för mig att i print ha min historia och att kunna se hur jag har utvecklats. Men också något för andra som haft eller har det jobbigt i skolan. Det blir bättre. Det är okej att misslyckas. Det är okej att börja om gymnasiet, en eller flera gånger, men det är också okej att strunta i det helt. Whatever floats your boat. Det viktigaste är att en själv mår bra, och mitt beslut att börja om gymnasiet är det bästa beslut jag har tagit. Jag har vänner som jag kan tacka mitt liv för, som jag aldrig hade lärt känna om jag inte hade gått om. Jag har snart en gymnasieexamen. Snart har jag förhoppningsvis också en hel och fullständig livsglädje. Det är påväg, för första gången i mitt liv. Och jag är så jävla stolt över mig själv.

 

och jag önskar att det bara kunde ta slut att det var över att allt bara försvann. för varje dag som går så sjunker jag lite till och snart drunknar jag om ingen drar upp mig. ingen fattar ingen förstår ingen ens ANAR för det här skådespelet har hållt på i många år och ge mig bara en oscar för nog har jag förtjänat det. det är skratt det är leenden det är nej jag är typ över honom det är lugnt det är en överlycklig jävla. robot. för när natten väl kryper på och jag sitter där blödandes med dränkta pappersbitar bredvid mig. då är det inte längre så lugnt när allt svämmar över och allt som jag trodde var jag är borta. det gör så ont. konstant och dygnet runt. men när solen lyser och jag är omringad av människor är det lättare att skjuta undan. men så fort jag blir lämnad ensam finns bara jag och allt jag inte försöker kännas vid. och jag går sönder. på riktigt. jag trodde inte att en människas hjärta kunde fortsätta fungera när det krossats till miljontals bitar. men det fortsätter slå trots en önskan om döden.