jagheteralina

Ljug för mig om att allt kommer bli bra tillslut

Men lova aldrig något om du ska bryta det löftet

Vi kan gå på stan och känna att världen är vår

Jag kan vara din skyddsmur och du kan vara min

Låt mig få komma nära

Jag får inte ut ord och allt det jag vill ha sagt när jag pratar. Jag kan inte berätta för någon hur jag känner, vad mina tankar handlar om eller förklara hur mina drömmar och mardrömmar ser ut. Så jag väller ut allt i skrift, försöker få ut hur allt känns, hur allt är, hur allt ser ut. Försöker få andra att förstå men mest för att få mig själv att förstå mig på mig själv. Strukturer och vanor. Måsten och inte måsten. Förbud. Linjer suddas ut men ibland är de alldeles för skarpa. Jag vet att jag har ett hjärta, en själ, en kropp. Jag vet bara inte vad som är vad eller vad som är jag. Allt i mitt liv handlar om att försöka och hålla ut och leva. Men jag kan inte något av det där, inte egentligen. Jag låtsas att jag förstår hur mitt liv ser ut, hur det borde se ut. Förstå sånt som är en självklarhet för alla andra. Medicinen höjs och jag har bestämt mig för att avsluta min ptsd-behandling.

 

Jag avslutar sånt jag inte borde avsluta och börjar med sånt jag inte borde börja med. Drömmer om blod och kämpar emot självdestruktiviteten; vars impulser kommer oftare och starkare. Det jag strävar och behandlas för är att leva ett sånt "normalt" liv som möjligt. Men vad är normalt och vem bestämmer sånt? Ett normalt liv i folkmun är: glädje, inga sjukdomar, ett liv utan självskada, släta armar och ben, livsglädje, socialt liv. Ork. Det är sånt liv jag förväntas att leva. Men det är inte "normalt" för mig. Jag har ingen livsglädje eller ork, jag har mina sjukdomar och en ärrad kropp. Och ett stort behov av att skada mig själv, att se de rubinröda dropparna förvandlas till strömmar och lämna efter sig ett hål in på bara benet. Men det får jag inte.

 

Jag försöker tänka på allt det där bra i livet men det döljs av en dimma. En dimma som är så tät att jag inte kan se ens mina händer framför mig. Jag fumlar runt i ett mörker, har fumlat runt i ett mörker alldeles för länge nu. Och jag orkar inte längre. Så jag lägger mig ner nu och låter mörkret fånga mig. 

 

 

För jag håller ju skenet uppe

Nej nej jag klarar mig på egen hand

Du ser ut att må mycket bättre
Ja tack det gör jag också

ljuger jag

Jag håller in tårar

Jag skrattar vid rätt tillfällen

ibland

Oftast skrattar jag lite för mycket

på helt fel tillfällen

Tänker att

Men det gör jag

För så fort det är påväg att hända

så blir det fel

Jag bryr mig

Kanske alldeles för mycket

Men det känns fel

att vara med någon annan än dig

Så nu gråter jag igen

För allt kom tillbaka och jag

orkar inte hålla uppe murarna

Inte längre

Jag vet inte om jag kan säga att jag mår bättre, men jag är inte lika djupt djupt ner som jag brukade. Och det känns fel. Som om jag har fölorat en del av mig själv. Jag har varit mitt djupa dåliga mående, det är så jag har identifierat mig själv. Det låter konstigt och fel, jag vet. Men jag saknar det, jag saknar mig själv. Tro inte att jag inte tycker om att må bra, det gör jag. Jag har varit självskadefri i snart åtta månader och klarar av att ta bättre hand om mig själv än jag brukade. Men nu? Vem är jag nu? Jag vet inte.

De säger att jag kan få vem som helst,

den gamla klyschan att

"det finns fler fiskar i havet".

Men jag vill inte ha någon annan,

jag vill bara ha dig.

 

Du älskar mig.

Jag älskar dig.

Du är kär i mig.

Jag är kär i dig.

Så varför ska det

vara så jävla svårt?

Är alldeles för olyckligt kär för mitt eget bästa.

Gömmer mig i skogen för att komma bort från allt.

Vid vattnet. I tystnaden. Och jag gråter.

very rough when you experience it.

 

Usch, hela jag svämmar över av misär.

och jag undrar om du saknar mig så mycket som jag saknar dig. om du gråter dig till sömns eller vaknar mitt i natten skrikandes för att det gör så ont i hjärtat. om du tänker på mig det första du gör när du vaknar och det sista innan du somnar. om du vill höra av dig men inte vågar. om du vill bli en del av mitt liv igen. om du tänker på alla småsaker som du hatade men älskade. om du längtar tillbaks till de dygn vi var med varandra. om du önskar att du försökt hårdare. om du tänker på alla planer vi hade. om du älskar mig.

 

hjärtat får ärr efter ärr efter ärr efter ärr och jag försöker sy ihop dem men de spricker bara igen till ännu större sår. hur tar man sig igenom saker som dessa för det har aldrig gjort såhär ont. jag handlar destruktivt på sätt som inte syns på huden. det är inte dig det här beror på men det var du som fick de undangömda känslorna att bubbla upp till ytan igen. de flesta gångerna jag gråter är det inte över dig. det är mitt liv och mig det handlar om. alla känslor och tankar är som en stor orkan i bröstet i magen i halsgropen i hjärtat i själen i hjärnan i hela hela mig.

 

men jag är glad över stunderna vi delade och jag är glad att få ha kallat dig min och jag är glad att du fick mig att känna lycka för första gången i mitt liv och jag är glad att jag hittat någon jag verkligen älskar så intensivt.

jag saknar dina revben

jag saknar dina krokiga nyckelben

jag saknar hur du höll hårt i min hand på stan

jag saknar rynkan mellan dina ögonbryn när du spelar fel på gitarren

jag saknar dina torra läppar