jagheteralina

Och medan nästan alla skriver att jo det här året har väl varit rätt bra men 2013 ska bli mitt år på riktigt funderar jag på att ta livet av mig såhär sista dagen på året för om 2013 blir likadant som 2012 vill jag inte vara med. För det har varit tårar, skrik, blod, tystnad, apati, snefyllor, brustna hjärtan, alldeles för många cigaretter, diagnoser, mediciner, självmordsförsök, ensamma nätter, våldtäkt osvosvosv. Fast jag har samtidigt lärt känna så otroligt många fina personer och jag har haft endel fina dagar och stunder så 2012 var kanske inte helt uselt. Aja.

Jag skulle svara:

livet

fel

jag

spricker

 

Hur orkar du fortsätta leva? Efter allt du varit igenom.

 

 

Men jag orkar ju inte, inte alls. Väntar på döden hela tiden.

 

Men du är stark, skitstark, som fortfarande klarar av det.

 

 

Men jag klarar ju inte av det. Inte alls. Det är bara tårar och blod hela tiden.

 

Och tomhet.

girl power lista för alla strong independent women därute

Status:

-Ingen matlust

-Ingen livslust

-Massa tårar

-Inga skratt

 8 dec 2012 00:03 
- Jagsaknardigförlåt -
-

väntanväntanväntan

8 dec 2012 00:38

Men we're not what we used to be men det är okej det är bra jag kan vänja mig vid det här för vi har ändå något sorts "vi" igen. Och vi kanske kan få det att fungera den här gången snälla låt oss få det att fungera.

 

Ett annat meddelande till en annan person men samma natt samma dygn:

8 dec 2012 00:17

Och kanske är vårat "vi" förstört (igen) men jag orkar inte bry mig längre jag orkar inte orkar inte orkar inte.

 

Går ju sönder mer och mer för varje dag men sextiosjudagarsjälvskadefri och det är väl något att fira är det inte det? Men självskadefri kanske är att överdriva för jag slår mig hårt på benen så det blir stora blåmärken och jag stoppar fingrarna i halsen och jag svälter och jag äter alldeles för mycket. Men jag har i alla fall inte skurit mig på sextiosju dagar fast jag faller i bitar.

 

 

Sängen är för stor för mig och det saknas och jag ligger vaken flera nätter men nu, nu kan jag svälja tabletter som får mig att somna och som stoppar tankarna. Jag har ordinerats en varje kväll men jag tar tre för en hjälper inte men tre får allt att domna bort och jag sover i 4 5 6 10 12 timmar och tänker inte alls.

 

Men verkligheten kommer ju alltid tillbaks den slår en rakt i ansiktet och jag säger att jag hatar människor men jag hatar inte människor jag är rädd för dem, människor är det läskigaste jag vet för de kan bygga upp i flera dagar veckor månader år men bryta krossa förstöra på en tiondels sekund.

 

Ligger på B/A-nivå i skolan, i de tre ämnen vi har just nu och alina du är så duktig och social och GLAD i skolan hela tiden ja du är en riktig solstråle jo tack tack jag är duktig på charader kanske jag kan börja i teaterklassen istället. Gömmer mig inne på toaletter hela rasterna och äter inte, kan inte äta i skolan i matsalen med personer som bara är vålnader utklädda till ungdomar för de vill åt mig vill ha mig vill krossa mig.

 

Egentligen är jag bara apatisk och känner tycker tänker ingenting jag bara längtar efter döden som aldrig kommer.

Den där helgen då allt hölls ihop.

Det är kalla händer i väntan på bussar som aldrig kommer.

1 minut sen. 5. 10. 30. Nej jag går hem istället.

Fast de är ju inte sena, det är bara jag som inte ser.

Försöka hålla ihop mig själv med skratt och kärlek.

Såntdär som ska vara som superlim för hjärta och själ.

Det funkar i två dygn.

Nu går jag bara sönder igen men ingen verkar se.

Och trots hårda kramar, kindpussar, "alina du är så bra"

så gråter jag mig igenom nätterna.