jagheteralina

Gymnasiet. Den bästa tiden i mångas liv. Helvetet på jorden för ännu fler. Jag tillhörde den senare gruppen. Gymnasietiden var jobbig för mig, det var inte så att jag hade svårt i ämnena. Jag är duktig och har alltid varit. Men det var själva grejen i sig, stressen. Hur viktigt det var att klara det och all press från alla håll.

 

Vi tar det från början. Jag sökte till min drömlinje på min drömskola, yrkesmusiker på Södra Latin. Det hade varit mitt mål i livet från den stund jag verkligen började bli duktig på att spela cello. Kom jag in så var jag något. Så jag sökte. Jag spelade inför lärarna och jag kom in. Jag kom faktiskt in på min drömlinje på min drömskola. Och jag behövde inte ens vänta på antagningsbeskedet hem i brevlådan, de sa det där och då. Mina blivande lärare. Alina, du ska börja här! Men jag har inte så bra betyg är ni säkra..? Ja, du ska börja här. Betygen spelar ingen roll, du ska gå på den här skolan.

Till sensommaren 2011 började jag på Södra Latin. Och det var en dröm. I början. Till stressen och pressen från både lärare och elever började smyga sig på. Det var tävlingar, vem är bäst på respektive instrument, vem är bäst i de vanliga ämnena, vem är snyggast, vem är populärast, ja ni vet. Och jag klarade det ett tag. Jag höll pall i två månader, till slutet på oktober kom och jag brast. Hösten 2011 föll jag ner i min djupaste depression någonsin, och den höll i sig fram till våren/början av sommaren 2012. Jag började gå till skolan allt mer sällan, struntade i att göra läxorna och om jag väl tog mig till skolan så sov jag hos kuratorn hela dagen. Jag fanns inte, och jag vill inte finnas heller för den delen. Jag gick sönder än mer och var till slut bara ett spöke av det som varit jag. I denna veva så började jag på DBT, dialektisk beteendeterapi. Mina behandlare jag hade där har jag att tacka för mitt liv, men det är en annan historia. Dock viktigt att nämna.

 

Så jag blev sjukskriven på obestämd tid. Jag gick till skolan när jag orkade vilket var max en gång i veckan. Jag satt hemma, lyssnade på ledsen musik och rökte. När jag inte sov förstås. Tog mig iväg på DBT två gånger i veckan, egen terapi på tisdagar och gruppterapi på fredagar. Mina dåvarande enda rutiner. Jag fick dock ett jobb, inte med lön men som gjorde att jag under detta år kunde fortsätta få studiebidraget. Dock skolkade jag därifrån också, "sjuk". Så framtiden var inte alls ljus för mig.

 

Innan skolavslutningen av ettan kom beskedet: sommarskola eller börja om. Jag hade inte ett enda fullständigt betyg så för mig fanns det bara ett alternativ, nystart. Ny skola, ny linje, nya människor. Så jag sökte istället till Mediagymnasiet i Nacka, en skola jag hade hört mycket bra om, på linjen estet/media. För mig var det viktigt att välja en linje som var kreativ, både musik och media, för att det inte skulle bli alldeles för mycket plugg. För att i skolan kunna få en paus. Och jag kom in på den skolan och började där hösten 2012, i ettan, på ny kula.

 

Jag kan inte säga att det gick bra i början, min depression hade satt sina spår, DBTn tog mycket tid och en vecka innan skolstart blev jag våldtagen vilket rörde om hela min värld. Jag skolkade en del, hade inte många vänner under första terminen. Men det gick och till slut var ettan slut och jag hade faktiskt klarat det med helt okej betyg i alla ämnen. Så kom sommarlovet och jag började må lite bättre, jag hade klarat det första året. Tvåan kom och jag blev mer utåtriktad och vågade ändå prata med folk i min klass. Jag fick vänner. Jag skolkade knappt, i princip ingenting. Jag kunde gå i skolan. Det var svårt, hela gymnasiet har varit jobbigt, även om det började flyta på. Jag föll ner i fler depressioner och fick hypomaniskov och blev diagnostiserad med det ena och det andra, bland annat bipolaritet. En stor räddning för mig, en förklaring. Och med detta så blev ändå skolan lättare. Jag avslutade min DBT-behandling och mådde BRA. För första gången på länge.

 

Och nu är jag här. Trean har flugit förbi och idag har jag lämnat in min absolut sista gymnasieuppgift någonsin. Om en vecka, nästa måndag (8 juni), tar jag studenten. Hade någon frågat mig för tre år sedan om jag trodde att jag skulle vara här idag hade jag sagt nej, jag hade enligt mig ingen framtid för tre år sedan. Men nu har jag alltså snart tagit studenten, jag har två jobb och jag vet vad jag vill plugga vidare med. Och jag mår ändå rätt bra. Inte helt, jag har mina dipp men jag klarar det. Jag har varit självskadefri i snart tre år. Jag har en framtid.

 

Så vad var poängen med detta? Jag vet inte faktiskt, det är väl lite för mig att i print ha min historia och att kunna se hur jag har utvecklats. Men också något för andra som haft eller har det jobbigt i skolan. Det blir bättre. Det är okej att misslyckas. Det är okej att börja om gymnasiet, en eller flera gånger, men det är också okej att strunta i det helt. Whatever floats your boat. Det viktigaste är att en själv mår bra, och mitt beslut att börja om gymnasiet är det bästa beslut jag har tagit. Jag har vänner som jag kan tacka mitt liv för, som jag aldrig hade lärt känna om jag inte hade gått om. Jag har snart en gymnasieexamen. Snart har jag förhoppningsvis också en hel och fullständig livsglädje. Det är påväg, för första gången i mitt liv. Och jag är så jävla stolt över mig själv.