jagheteralina

Jag är så trött på att vara så sjuk i huvudet att jag har lärt mig att leva med det. Jag är så trött på att behöva anpassa mig och slita ut min kropp för "det är så icke-sjuka personer gör". Jag är så otroligt trött på att varje dag sätta på ett ansikte som egentligen inte är mitt men som andra har lärt sig att känna igen. Och jag trodde ett tag att det sjuka var över, inte helt men i alla fall nästan, men varje gång jag är uppe på toppen slår en blixt ner och jag faller tillbaka till botten igen.

 

Och jag saknar för mycket, för många. Sådant som ej går att läka.

Och jag älskar för mycket, och jag hatar för mycket, och känlorna får inte längre plats.

 

För när du klarat dig så pass länge utan någonting så giftigt känns ett bakslag tio gånger värre, även om detta bakslag bara är en tanke utan handling. Men rädslan är där och trängs med den starka viljan för sårbarheten. Den vill ha sitt adrenalin, sin rush, sin läkeprocess på flera månader.

 

Men hur får en den konstanta smärtan att försvinna när det är det enda en känner till? För även om jag hatar att vara sjuk är det friska jaget fortfarande någonting okänt. Någonting jag fruktar. Någonting jag inte känner till. Och jag vet vem jag är när jag är sjuk och det är så läskigt att inte vilja vara någon annan.

 

För oavsett hur mycket jag hatar mig själv, och hur gärna jag än vill dö. Så är det här jag. Och jag får ta att leva i gyttja till den dagen jag inte orkar längre, för att bli frisk känns inte längre som ett alternativ.