jagheteralina

För ungefär tre år sedan var jag nere i min djupaste depression, jag självskadade för fullt och var sjukskriven från skolan så det jag gjorde för det mesta var att ligga hemma och sova eller röka.

 

Sen kom en vändning någonstans på vägen. Många vändpunkter egentligen, stora som små. Men det höll i sig ganska konstant och sakta men säkert så blev mitt liv helt annorlunda.

 

Jag säger inte att jag mår toppen, det gör jag inte. Jag är fortfarande sjuk och det märks av, ibland mer och ibland mindre. Men jag mår bättre. Jag är okej.

 

I nu läget så flyter skolan på bra, jag tar studenten om 83 dagar och jag har två jobb på g. Jag rör på mig och jag är självskadefri sen fjärde oktober 2012 (alltså 2 år och 5 månader).

 

Mitt liv är annorlunda. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar den jag var för tre år sen för det kan jag tyvärr göra ibland, det är den personen jag identifierar mig som.

 

Men jag är ju inte hon längre. Jag är en gladare och friskare person. Ibland måste jag fortfarande stanna upp och tänka till, känna efter. Det känns så overkligt ibland att detta är mitt liv.

 

Det är ju dock det. Det här är mitt liv. Och jag har gjort så sjukt stora framsteg, jag är stark och jag är så jävla bra. Även om allt är tungt och skit ibland.

 

Så klyschan: det blir bättre. Tillslut och någon gång. Jag lovar.