jagheteralina

och jag önskar att det bara kunde ta slut att det var över att allt bara försvann. för varje dag som går så sjunker jag lite till och snart drunknar jag om ingen drar upp mig. ingen fattar ingen förstår ingen ens ANAR för det här skådespelet har hållt på i många år och ge mig bara en oscar för nog har jag förtjänat det. det är skratt det är leenden det är nej jag är typ över honom det är lugnt det är en överlycklig jävla. robot. för när natten väl kryper på och jag sitter där blödandes med dränkta pappersbitar bredvid mig. då är det inte längre så lugnt när allt svämmar över och allt som jag trodde var jag är borta. det gör så ont. konstant och dygnet runt. men när solen lyser och jag är omringad av människor är det lättare att skjuta undan. men så fort jag blir lämnad ensam finns bara jag och allt jag inte försöker kännas vid. och jag går sönder. på riktigt. jag trodde inte att en människas hjärta kunde fortsätta fungera när det krossats till miljontals bitar. men det fortsätter slå trots en önskan om döden.