jagheteralina

Det första jag gjorde när jag steg in i mitt rum för första gången på ett år var att se till att mitt "säkerhets-kit" låg kvar där jag hade lämnat det. Inte för att jag kände att jag varken ville eller behövde använda det just då, men bara kolla till liksom. För säkerhets skull. Jag har känt mig som en främling i mitt eget hem konstant. Det känns fel. Trots att det ser exakt ut som innan, det ser ut precis som det gjorde när jag lämnade det. Och det är kanske just det. Det är som att tiden i Stockholm har stått till under det år jag var borta medan jag är en helt ny person. Så jag passar inte in längre. Jag rör mig fel, för mig fel, pratar fel. Den raka rygg jag en gång hade försvinner mer för varje dag och det är som om jag smyger fram. Rädd för allt och alla. 

 

Stockholm var den stad jag en gång älskade, och hatade. Det fanns så jävla mycket vackert men än mer fult och äckligt. Så lämnade jag det och med det lärde jag mig älska någonting nytt, älska mig själv. Så nu när jag är tillbaka i det som en gång var mitt hem, syns allt det fula så jävla mycket tydligare. Det var i den här staden jag blev älskad och trampad på. Det var i den här staden jag flera gånger ville dö. Det var i den här staden jag nästan gjorde det. Det var i den här staden min själ blev sliten i bitar. Det var i den här staden jag blödde, jag grät, jag skrek, jag tömdes. Men under ett år fick jag känna något nytt och jag fick, på riktigt, leva. För första gången i hela mitt liv. Leva på riktigt. Inte fan var det bara fint men när det gjorde ont så var det inte hjärtskärande.

 

Men nu är jag tillbaka där, på botten, och det känns som om det är tusen gånger värre än det någonsin varit. Och Stockholm, jag hatar dig. Jag avskyr dig. Du är inte längre hemma.