jagheteralina

Nu har jag börjat skriva dagbok. Igen. Men den är privat och fysisk. Sådär så man behöver skriva i den för hand, med penna. Och idag levde jag bara på te och lite tacochips. Fast jag är inte hungrig och har inte varit det på hela dagen. Vilket är rätt konstigt då jag brukar vara hungrig hela tiden, konstant. Jag lyssnar mer och mer på den där listan på Spotify. Den blir längre och längre, många skulle nog kalla den deprimerande. Men det tycker inte jag. Inte egentligen. Mitt hår är smutsigt men det orkar jag inte göra något åt. Och jag är äcklig men vem bryr sig egentligen. Inte jag. Sover gör jag fortfarande för lite och jag trivs mindre och mindre i skolan. Jag skulle vilja skriva något sådär jätteintressant men det går inte. För jag vet inte vad jag ska skriva då inget intressant händer i mitt liv. Det är samma visa dag in och dag ut. Jag mår jättedåligt, dåligt eller okej. Ibland vill jag dö och ibland vill jag bara inte leva. Ibland längtar jag, och älskar. Annars är det bara hat hat hat ungefär hela tiden. Sympati är något jag inte känner så ofta, inte heller glädje för andra. Jag bryr mig mest bara om migmigmigmigmig. Om det inte är någon utav de där närmsta, som jag älskar så innerligt. Då bryr jag mig så mycket att det nästan gör ont. Om de mår dåligt vill jag gråta, för inte ska de få känna smärta. Det förtjänar de inte. Om de mår bra, då kan jag inte sluta le. För det är så jag vill att de ska ha det. Endel skulle säga att jag bryr mig för mycket om dem och för lite om mig själv. Men det gör väl inget? Är det så dåligt? Jag bryr mig om de som stannar kvar hos mig och som jag har stannat kvar hos. För det händer rätt sällan, att jag orkar bry mig så länge. Så då borde jag väl kunna bry mig om dem så mycket att jag nästan går sönder? Ja, jag tycker det. Och de är ju inte så många, jag kan räkna dem på ena handens fingrar. Resten av människorna ute i världen, de avskyr jag. Så det jämnar ut sig ändå.