/on me dit que nos vies ne valent pas grand chose
Och jag springer runt och ler. Hela tiden.
Jag vet inte vad det är men jag har mått...
Rätt okej sen i tisdags. Av någon anledning.
Men jag är trött. Tröttröttröttröttröttröttrött.
Drömmer om kärlek men inser att det nog...
Inte är något för mig egentligen. Inte än.
Så jag lever på det jag har, det som finns.
Vänner. Fina händelser som blir fina minnen.
Lyckan kanske finns här ändå, lite grann.
Långt inne men får för sig att komma fram.
Ibland. Lite åt gången. Då och då. Sällan.
Inte för ofta. Men ibland i alla fall. Och det.
Ja, det är bra. Det känns bra. Jag är okej.
Kommentarer
Trackback
