/I love Paris every moment of the year
Jag försöker, för mig själv, räkna hur många vänner jag har.
Hur många jag vågar lita på och dela mitt liv med.
Fyra. Jag kommer upp i fyra stycken.
Det är inte ens en handfull.
Först känns det lite... Ledsamt. Lite hemskt. Att de är så få.
Jag menar, fyra stycken. Jag måste vara en hemsk människa.
Men sen tänker jag efter igen, och det är ju mitt val.
Det är jag som har låtit dess fyra personer stannat kvar.
Jag har haft andra men de har lämnat mig.
På grund av mig.
Och det gör mig ändå inget.
För det är ändå dessa fyra som har stannat kvar.
På grund av mig.
Och jag klarar mig för dessa fyra är de mest underbaraste.
De jag kan kalla idioter, cepen, mongon.
De jag kan säga "jag älskar dig" till. Och faktiskt mena det.
En har jag känt sen jag var åtta år och började på friidrott.
Vi började prata på riktigt när jag gick i sjuan. Och vi fastnade.
Hon är väldigt lik mig. Vi delade musiksmak ett tag.
Och hårfärg. Blont. Sen svart. Sen rött.
Nu blir hon snart brunett och jag blir snart turkoshårig.
Så vi kommer kunna skiljas åt snart. Där i alla fall.
Men henne kan jag träffa nio på kvällen, röka en cigg.
Prata om festivalsommaren 2012 och om kärlek och om alltalltallt.
Sen skiljas åt efter 45 minuter och gå hem åt olika håll.
Inte träffas på en månad. Sen ses. Och bara kramaskramas.
Och tro att det var nog ändå igår vi träffades senast.
Två har jag känt sen sexan. Två motsatser.
Både till varandra och till mig. Men de är kvar. Jag håller dem kvar.
Den ena är en sån jag stör mig så mycket på och bara vill strypa ibland.
Sådär jobbigt PK ibland och alla hennes jävla principer.
Men det är kul, för jag tror hon känner likadant till mig.
Fast. Hon är en av de bästa. Och vi har Twilight och BD och Kent tillsammans.
Den andra är finastfinastfinast.
Skickar sånadär sms man behöver när man bara vill dödödödödö.
Och gör fina powerpoints om våran framtid. Skämtar om sig själv och mig.
Henne vill jag också slå ibland, hon blir så jobbig.
Men jag älskar ju henne.
En har jag inte ens känt i ett år.
Vi lärde känna varandra via Twitter och det är vid dessa tillfällen jag älskar internet.
Första gången vi träffades, på våren, pratade vi om självskadning.
Andra gången, efter sommaren, pratade vi om festivalhaff.
Och om hur mycket vi hatar kukar.
Vi kallar varandra för hora, cp, idiot osvosv.
Hon har inga känslor, jag har inga känslor.
Kanske därför vi passar så bra.
Och så tar vi alltid fina photobooth bilder med hennes mac när vi träffas.
Varje gång tänker vi göra videbloggar men det glömmer vi.
Eller så börjar vi snacka skit om någon jobbig människa.
-
Jag älskar dem. Alla lika mycket. Ingen mer eller mindre.
Och de är fyra anledningar till att jag ändå fortfarande lever.
-
Nu har jag i alla fall höstlov, har börjat kolla på Skins och imorgon åker jag till Paris.
Livet är nog ändå helt okej just nu.
Kommentarer
Trackback
