jagheteralina

Och hon är världens finaste men det vet hon redan för jag brukar berätta det för henne, så mycket jag kan.
Och jag har skrivit om henne förut men jag tycker inte att det spelar någon roll.
Och hon är lika störd som jag, lika psykiskt instabil.
Och hon saknar känslor. Precis som jag.
Och hon kallar mig hora ibland, fast cp förekommer oftare.
Och jag bryr mig ju inte för jag säger samma sak till henne.
Och det gör inget. För hon är världens bästa iallafall. Oavsett.
Och jag vet att vi troligtvis kommer tröttna på varandra någon gång för det är ju sådana vi är.
Och jag är nog inte den bästa för henne och hon är nog inte den bästa för mig. Inte när någon av oss mår dåligt.
Men vad gör det när hon är den som faktiskt kan göra mig glad.
Men vad gör det när jag älskar henne. Ibland så mycket att det gör ont.
Så ont att det känns som om hela kroppen ska gå sönder då den förvarar all den där omtanken och kärleken för henne.
Jag är känslokall. Dryg. Elak.
Men inte mot de jag älskar.
De jag verkligen tycker om.
Och hon är en av dem.
Och jag hoppas att det kommer ta årtionden innan vi tröttnar.