/you'll never change what's been and gone
Jag ser tillbaka till då. Till i vintras och förra sommaren. Jag ser tillbaka två år, tre år. Försöker klura ut vad jag verkligen kände, hur jag faktiskt mådde. Men det har verklingen varit som en berg-och-dalbana. Jag vet att jag säger det hela tiden men det är ju verkligen så det är. Aldrig är det bra en speciellt lång tid. Det kan gå uppåt och uppåt men när man väl har nått toppen så går det snabbt ner igen.
I vintras mådde jag bra. Förra sommaren mådde jag bra. I åttan mådde jag uselt och i nian var det ännu värre. I sjuna började jag skära mig. Jag var tretton år då. Enligt mina psykologer är det en tidig ålder att börja i, men jag trodde alltid att jag var efter. Blev sur över att jag inte kommit på den idén tidigare. Och då skar jag mig än mer.
Ofta får jag frågan om jag ångrar det jag har gjort, om jag ångrar mina ärr. Svaret är nej, jag ångrar mig inte. Jag kan ångra ärren men jag ångrar inte att jag har skadat, skadar mig själv eftersom det hjälper mig. Det låter dumt och jag vet att de som inte lider av det själva kan sätta sig in i det. Sen så är det ju gjort och det går inte att göra ogjort så varför ska jag behöva känna ånger inför mina ärr? Behöva dölja det och ge bortförklaringar till dumma frågor? Det vill jag inte, det är inte så jag vill leva. Jag vill kunna vara mig själv.
Kommentarer
Postat av: Linzie Neon
Jag ÄLSKAR detta inlägget.
Du är underbar Alina. <3
Trackback
