/jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö
Har ni någonsin den där känslan av att aldrig passa in, aldrig vara tillräckligt bra, tillräckligt smal, tillräckligt snygg?Att bara känna sig helt värdelös och slöseri med plats i våran värld? Inte vara värd den luften du andas, att dina krämpor och att allt det som känns jobbigt för dig bara är slöseri med andra människors tid då det faktiskt finns de som har det värre?
-
Så känner jag hela tiden. Ibland mer, ibland mindre men de tankarna finns ändå där konstant. Jag mår bra, det går i kurvor. Som en berg-och-dalbana. Men jag är aldrig riktigt lycklig. Och ibland tror jag att den där må-bra-känslan bara är inbillning. För jag vill inte vara det deppiga lilla emovraket när mina vänner springer runt och ler, skrattar. Om jag mår dåligt så förstör jag ju för dem? Och det vill jag ju inte. Jag vill att alla runt om mig ska må så bra de bara kan och därför spelar jag ofta glad. Därför låtsas jag att jag har en bra dag även om det enda jag egentligen vill är att ligga under täcket och bara inte finnas för omvärlden.
-
Men jag vill heller inte klaga. Jag vill inte vara en börda för samhället, en sådan som kostar staten flera tusen om året. Jag vill bara finnas, le och vara frisk. Men det är jag ju inte och kommer nog inte bli det på ett tag heller. För jag är inte tillräckligt envis för att tvinga mig själv att sluta självskada. Jag är inte tillräckligt stark för att säga till när jag mår dåligt, jag säger att det funkar då jag inte vill att andra ska tycka synd om mig. Det finns ju de som har det så mycket värre än vad jag har.
-
När jag låtsas att jag mår bra, när jag faktiskt går runt och ler istället för att gråta, då tror min hjärna på det och de där oro- och ångestkänslorna försvinner djupare in i mig. De döljs under den strålande ytan. Men sen när jag kommer hem, när jag tillslut är ensam igen, då är de starkare än någonsin. Jag kan gråta konstant i flera timmar om nätterna. Jag sover knappt, det finns för mycket tankar för att jag ska ha tid för det. Så jag sover väl kanske fem timmar per dygn, om jag har tur. Och det räcker ju inte. Jag vet att det är en av anledningarna till att jag mår värre, sömnbrist kan leda tll depression. Men det är ju dock en väldigt liten anledning till mitt mående, det finns fler och större anledningar som har större betydelse i det.
-
Det enda jag vill är att få känna lycka. Få känna kärlek. Få må bra. Om än bara för en dag. Det är min enda önskan så om nu gudarna finns, er jag ber till även om jag kanske inte riktigt tror på er, kan ni uppfylla det? För jag vill så gärna veta hur det är att le på riktigt.
Kommentarer
Postat av: oliwia
du skriver helt sjukt jävla bra plus att du beskriver allt som jag känner.
Trackback
