jagheteralina

De här känslorna går inte att sätta ord på och jag förstår nog inte själv vad som händer. Men jag mådde bra i London, otroligt bra faktiskt. Idag med, var i skolan för första gången på fem veckor och det kändes rätt okej ändå och nästa vecka ska jag prata med rektorn om anpassad skolgång. Så såg jag Laleh på Cirkus med världens bästa människa och det var fint och jag sjöng med, log, skrattade. Sen kom bombnedslaget och jag började gråta där i folkvimlet. Jag vet inte vad jag känner just nu men jag är nog mest tom och vill inte känna något alls. Men jag vet att jag aldrig mer ska släppa människor nära för det är alltid jag som krossas i slutändan. Jag är kär, otroligt löjligt kär sådär som jag aldrig trott på och bara det faktum att JAG faktiskt känner dessa känslor är så omvälvande och chokerande för jag tror ju inte ens på kärlek. Men nu har det drabbat mig men allt gör ont och jag vill bara gräva ner mig i en grop med en flaska vodka och dö. För jag orkar inte känna. Jag orkar inte höra. Jag orkar inte se. Jag orkar inte leva. Och livet är så jävla orättvist och jag förstår inte vad det är jag har gjort för att förtjäna det liv jag lever, de känslorna jag känner. DET GÖR SÅ ONT. Jag tror inte ni förstår, tyvärr, hur förjävligt det är att vilja dö. Att känna att man inte räcker till eller är värd minsta lilla glädjesmoment i livet. Jag vill dö. Jag vill inte leva mer.