/så du står givakt med din rygg så rak och tar fyrahundra slag
Vad är det som är fel egentligen?
Felet är att jag inte kan ta mig upp ur sängen om mornarna. Felet är att vanliga sysslor som att äta eller duscha eller städa är både psykiskt och fysiskt påfrestande. Felet är att saker jag tyckte om att göra inte tilltalar mig alls längre. Felet är att varje dag, varje timme, varje minut, VARJE SEKUND så trycker ångesten på.
Orosklumpen som växer, dödstankarna som bara blir värre och såren som blir djupare och lämnar kvar fula ärr. Tankarna håller mig vaken och jag sover kanske tre timmar på ett dygn. Skolan går jag inte till, jag borde men jag kan inte.
Sen det där med cellon, cellon som brukade lugna och göra allting bättre. Jag kan inte spela längre. Jag försöker försöker försöker men det gör bara så ont. Att njuta av det är inte längre möjligt. Jag brukade läsa förut. Inte längre. Det gör nig ingen nytta. Jag kan inte koncentrera mig för länge. Jag kan inte fokusera. Jag kan ingenting. Jag gråter konstant, hatar konstant, avskyr konstant. Hatar mig själv. För den jag är och hur jag ser ut. Önskan om att vara bra, intressant, älskvärd och att ha NÅGON. Någon att prata med som förstår. Kanske inte som har varit med om samma sak men som FÖRSTÅR att jag ibland vill vara tyst, att jag kanske stöter ifrån, att jag gråter. Men istället är jag ensam och behåller allting för mig själv. Jag ser tillbaka mer än jag ser framåt. Egentligen ser jag inte framåt alls, jag är ändå säker på att mitt liv kommer ta slut innan jag hunnit fylla tjugofem. Jag äter mindre, mer sällan. Fast när jag väl äter så hetsäter jag, får ont, ångesten ökar och jag spyr.
Jag kan inte leva som jag vill. Jag kan inte le, skratta, älska, vara lycklig och bara MÅ BRA. Tårarna och skammen har blivit en del av mig. Det är det som är felet.
Jag förstår. Känner inte dig, men jag förstår.
Andas, bara andas. Du är trygg. Det kommer bli bättre. Våga lita på det.
jag förstår också. och det vore skitfint att prata med dig. om du har lust att snacka med en främling liksom, men om du känner för det så är det bara att säga till. och vi kan snacka musik eller film eller böcker också för sånt är himla bra för själen.
jag gillar dig. jag finns här och jag vill få dig att må lite bättre om det skulle gå. jag vet hur det känns och vi kan gråta och skrika tillsammans. Vi gör det. Världen förtjänar inte dig, du är så bra Alina. Jag vill få dig att må bra, du är värd allting fint och bra. Och du behöver inte säga någonting om du inte har lust, vi kan bara sitta. Sova, gråta, kramas vad som helst. Jag tänker på dig. väldigt ofta.
