jagheteralina

Allt går käpprätt åt helvete och här sitter jag mitt i smeten utan att veta vad som borde göras. Jag tänker att hjärtat har rätt att magen har rätt att hjärnan har rätt. Men inser snabbt att hela jag har fel, hela jag är fel. Jag har stått i duschen i flera timmar för att skrubba bort varenda smutsig partikel från min hud, från min kropp, från min själ. För jag fattar inte hur allt kan vara så tomt och obetydligt när jag är mitt i livet och lever den tid som borde vara min bästa. Det är som om någon har kramat ur all jävla livsglädje och lämnat kvar något skal som inte kan känna. För känner gör jag knappt, jag känner bara tomhet. Och ibland en piskande smärta i mellangärdet som gör att jag faller ihop eller inte klarar av att ta mig ett steg utanför huset eller struntar i att äta. Eftersom det känns alldeles för mycket på helt fel sätt under helt fel tidpunkt.