jagheteralina

Jag får inte ut ord och allt det jag vill ha sagt när jag pratar. Jag kan inte berätta för någon hur jag känner, vad mina tankar handlar om eller förklara hur mina drömmar och mardrömmar ser ut. Så jag väller ut allt i skrift, försöker få ut hur allt känns, hur allt är, hur allt ser ut. Försöker få andra att förstå men mest för att få mig själv att förstå mig på mig själv. Strukturer och vanor. Måsten och inte måsten. Förbud. Linjer suddas ut men ibland är de alldeles för skarpa. Jag vet att jag har ett hjärta, en själ, en kropp. Jag vet bara inte vad som är vad eller vad som är jag. Allt i mitt liv handlar om att försöka och hålla ut och leva. Men jag kan inte något av det där, inte egentligen. Jag låtsas att jag förstår hur mitt liv ser ut, hur det borde se ut. Förstå sånt som är en självklarhet för alla andra. Medicinen höjs och jag har bestämt mig för att avsluta min ptsd-behandling.

 

Jag avslutar sånt jag inte borde avsluta och börjar med sånt jag inte borde börja med. Drömmer om blod och kämpar emot självdestruktiviteten; vars impulser kommer oftare och starkare. Det jag strävar och behandlas för är att leva ett sånt "normalt" liv som möjligt. Men vad är normalt och vem bestämmer sånt? Ett normalt liv i folkmun är: glädje, inga sjukdomar, ett liv utan självskada, släta armar och ben, livsglädje, socialt liv. Ork. Det är sånt liv jag förväntas att leva. Men det är inte "normalt" för mig. Jag har ingen livsglädje eller ork, jag har mina sjukdomar och en ärrad kropp. Och ett stort behov av att skada mig själv, att se de rubinröda dropparna förvandlas till strömmar och lämna efter sig ett hål in på bara benet. Men det får jag inte.

 

Jag försöker tänka på allt det där bra i livet men det döljs av en dimma. En dimma som är så tät att jag inte kan se ens mina händer framför mig. Jag fumlar runt i ett mörker, har fumlat runt i ett mörker alldeles för länge nu. Och jag orkar inte längre. Så jag lägger mig ner nu och låter mörkret fånga mig.