jagheteralina

Det är kalla händer i väntan på bussar som aldrig kommer.

1 minut sen. 5. 10. 30. Nej jag går hem istället.

Fast de är ju inte sena, det är bara jag som inte ser.

Försöka hålla ihop mig själv med skratt och kärlek.

Såntdär som ska vara som superlim för hjärta och själ.

Det funkar i två dygn.

Nu går jag bara sönder igen men ingen verkar se.

Och trots hårda kramar, kindpussar, "alina du är så bra"

så gråter jag mig igenom nätterna.