jagheteralina

Jag har tänkt tillbaks på och jobbat med våldtäkten som jag blev utsatt för för nästan ett år sen. Jag skrev ett inlägg om det  där jag skriver att jag inte sa nej. Att jag inte gjorde motstånd. Att jag var tyst. Även det är en våldtäkt, då jag inte gett tillstånd och samtycke till sex. Och jag fick många kommentarer om att jag fick skylla mig själv, att han inte kunde hjälpa det, hur skulle han veta? Men om du knullar någon som ligger livlös och tittar in i väggen hela akten, då kanske du borde tänka efter. Kanske fråga. Hur är det? Vill du? Förlåt. Eller om personen i fråga går gråtandes därifrån, kan du kanske komma till insikt om VAD FAN DET VAR DU GJORDE. 

 

Men som sagt har jag jobbat med det här och därförvarit tvungen att uppleva övergreppet om och om och om igen. Och jag har kommit på att jag faktiskt sa ifrån. Att jag försökte knuffa bort honom och säga nej redan från första början, flera gånger om; när han, utanpå tröjan, la handen på mitt bröst, när han gled in handen under BH:n, när han började kyssa mig och detta ända tills jag insåg att det inte hjälpte, att han inte lyssnade. Då gav jag upp och jag gjorde inte motstånd när han började klä av mig, när jag låg naken, när han låg på mig, när han tvingade mig till sex. Jag gav upp då han flera gånger struntat i mina försök att få honom att sluta. Jag gav upp för varför skulle han sluta när det gällde sexet om han inte slutade vid kyssarna.

 

Jag har insett det nu, att jag SA NEJ. Men jag kom inte på det då, jag försökte förtränga hela händelsen och med det föll många minnen bort. De delarna föll bort i och med att jag skyllde allt på mig, tyckte att allt var mitt fel. Men nu vet jag. Och kanske kan det hjälpa er andra, som fortfarande skyller på er själva, att våga tänka tillbaka och även förstå att det inte är ditt fel. Och hitta de minnena du förträngt där du faktiskt gjort motstånd. Det kan vara en liten grej för sig men så så viktig i det stora hela. Och kanske räcker inte det minnet till att fälla våldtäktsmannen, psykiska bevis funkar ju inte här, men det gör så mycket för en själv. Att inse att ALLT ALLT ALLT är hens fel och inte din. Att det är hen du ska hata och spotta på och skrika åt, inte dig själv.

 

För det har hjälpt mig, att först hitta det lilla minnet där jag knuffade bort honom en gång och sen hitta alla de resterande. Nu kan jag lägga all skit på honom nu och det är honom jag är så jävla inihelvetes arg på. Och jag är så stolt över mig själv. Att jag orkat mig igenom allt och att jag fortfarande lever. Händelsen skär i hjärtat och det kan aldrig göras ogjort och jag är ledsen för mig själv. Men samtidigt har det gjort mig så mycket starkare. Så mycket modigare. Jag vågar prata om det och jag har nu styrkan att hjälpa andra, även om det bara innebär att lyssna. Och kom ihåg att du är stark, så jävla stark. Och det är inte ditt fel. Inte någonstans.