/du är där och jag är här
Distansförhållanden. Något som jag inte har testat eller aldrig någonsin haft en tanke på att testa. Förrän nu. Den nionde augusti, alltså nu i lördags, dagen innan min och Magnus ettårsdag väcker han mig med beskedet:
Alina! Jag ska flytta till Östersund och plugga!
Och jag reagerade genom att börja gråta. Och gråta och gråta och gråta. Hela morgonen, förmiddagen och även en bit in på eftermiddagen spenderade jag genom att ligga på golvet med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Det var (är) som om min värld rasat samman, plötsligt ska den personen jag älskar mest av allt i hela världen försvinna nästan sju timmars tågresa ifrån mig. Det är mycket, för mig, som är van vid att ha honom en pendeltågsresa bort och någonstans att åka efter skolan när jag inte orkar hemma.
Jag försöker vara glad för hans skull, det gör jag, men det är svårt. Medan han sitter och letar efter en lägenhet att få inom tre veckors varsel sitter jag och funderar på om vi verkligen kommer klara av det. Om JAG kommer klara av det. Om jag, vi, kommer kunna hålla igång vårt förhållande genom att bara träffas kanske en gång i månaden, om ens det. Det är svårt att orka bara nu och han har inte flyttat än.
Vad ska jag göra.
Kommentarer
Trackback
