jagheteralina -

/I'll always be around if you ever want me

Från ingenstans, som ett hårt jävla slag i ansiktet, kommer bilderna på dig tillbaka. Tårarna lurar i ögonvrån men där stannar de, de fortsätter inte sin väg i de redan ingrodda spåren av saltvatten. Du och jag är inget vi längre och jag försöker verkligen, jag lovar, att gå vidare. Och ibland funkar det, ibland kan det gå några dagar då jag inte sörjer. Då jag bara ler åt det vi hade. Men oftast spökar du, vi, oss, i bakhuvudet och det går inte att hålla dem borta. Hjärtat brister gång på gång på gång på gång och jag försöker limma ihop det varje jävla gång men det går inte. Hur sluter men leta efter den där hopplösa räddningen och börjar rädda sig själv?

2013-06-02 @ 21:41:23 text Permalink

Kommentarer

Postat av: F

Jag sörjer personen som gjorde mitt liv värt att leva. Jag har sörjt honom i 8 månader och mitt hjärta har fortfarande inte slutat göra ont. Jag pendlar mellan att hata honom, titta på bilder vi har tillsammans och gråta över att vi inte har kärleken längre. Jag vet inte om hjärtat värker av ensamhet eller av saknaden av just honom. Jag vägrar gå vidare då hans existens får mig att gå upp på morgonen. Jag har inte rört honom på över åtta månader, men min borderline-hjärna vägrar tro att han gått vidare och jag längtar varje dag tills dagen han kommer tillbaka till mig. Vaknar och somnar med samma tanke; honom. Han är inte en del av mitt liv längre men jag lever för honom ändå.

2013-06-03 @ 00:29:22

Postat av: amanda

vissa kommer alltid finnas kvar. det kan hända att jag fortfarande vaknar, 10 år senare, och tänker på min första kärlek. av någon anledning har han etsat sig fast. jag är jättekär nu och har det tokabra men ändå dyker han upp ibland i drömmar. det är lite läskigt men något man får acceptera. det kommer dock kännas bättre, det är ju ingenting jag vill ha tillbaka om jag tänker rationellt.

2013-06-07 @ 13:40:45
URL: http://amandahildur.blogg.se

Trackback