jagheteralina

Det hände så plötsligt. Bara sådär. Men egentligen är jag ju inte förvånad, jag har väntat på den här dagen. Ändå kom det som en chock och ändå gör det så helvetiskt jävla svinont.

 

Och jag vet inte om det känns bättre eller värre av att han fortfarande älskar mig, är kär i mig. Att han VILL men INTE KAN vara med mig, för sin egen skull. "Jag måste laga mig själv först".

 

Jag skriker ut mina lungor och snart borde tårarna ta slut. Det går inte in att det faktiskt är slut och gång på gång kommer jag på eller ser något som påminner mig om honom.

 

Men kanske kan vi bli vänner, inte nu men om ett tag. För han är fortfarande något av det bästa som har funnits i mitt liv. Och jag älskar honom fortfarande. Och jag är fortfarande kär i honom.