jagheteralina

Jag är så dålig på ord. Att prata, att skriva, att tänka. Jag försöker formulera mig så att det ska K Ä N N A S men allt är bara i mitten, tomt, ihåligt. Som jag. Känner ingenting och tänker ingenting, jag går bara runt här som en i mängden men studerar mig själv utifrån. Studerar mig själv i skolan, på stan, med vänner, hemma, framför spegeln (det är värst för där är jag som mest tom). Jag studerar andra också, lär mig hur de fungerar och vad som är deras svaga punkter. Tänker att det kan jag använda emot dem någon gång men jag gör det aldrig. Varför skulle jag. Nu röker jag ett cigarettpaket om dagen för "one cigarette takes eleven minutes off your life" (det är nog inte sant egentligen men jag tänker tro på det ändå). Hostar ut lungorna njurarna levern hjärtat själen. Skriker ut ilskan och smärtan och sorgen fast inte egentligen, jag skriker mentalt, och hoppas att det ska kännas bättre efteråt. Men det gör det inte, oftast blir det bara värre (fast jag har i alla fall inte skurit mig på över sex månader). 

 

 

Men är det inte nu livet borde vara som bäst egentligen? De säger ju det, tonåren är de bästa åren, "du kommer sakna den här tiden när du blir äldre". Kanske, kanske inte. Jag är inte där än. Men mina tonår är ju snart slut för jag fyller arton år i sommar och inte fan känns det som om jag kommer sakna den här tiden. Fast som sagt, jag är inte där än. Så kanske, kanske inte.