jagheteralina

Oron. Rädslan. Jag vet inte riktigt vad som är problemet med mig, varför jag känner som jag gör. Det bara är så och kanske kommer jag aldrig få reda på det heller.

Jag saknar hans händer i mina, de var alltid varma så de kunde värma mig när jag frös. Nu får jag gå runt kall istället. Frusen. Kylig.

Jag vill inte vara en sån som är beroende av något som rakblad, blod och smärta. Men det är jag ju. VAD ÄR FEL MED MIG är något jag går runt och tänker ungefär hela tiden, ibland får jag för mig att skrika det på tåget men jag lyckas behärska mig. Jag behöver ju inte gå till överdrift med allt det här.

Jag ska sluta klaga nu. Jag har ju allt jag behöver här i livet. Nästan i alla fall.

Jag har min familj, jag har vänner som jag faktiskt älskar och tycker om, jag har ett liv. Jag lever. Men ändå kan jag sakna, sakna något jag kanske aldrig haft. Och det är kärleken. Vad är det? Hur känns det? Fråga inte mig.

Nu skriver jag bara på om saker som troligtvis inte intresserar er alls eller så gör det det ändå. Inte skulle det vara intressant för mig i alla fall.

Jag ska sluta klaga. Jag ska ta mig i kragen och skaffa mig ett liv. Imorgon. Eller någon annan dag.