/in the town they're searching for us every where but we never will be found
Att sitta där i publiken, mer och mer folk som strömmar in.
En timme kvar innan han kommer ut på scenen. Han den där hjälten sen jag var tio vars musik har varit med mig under hela min uppväxt, format mig.
Klockan blir åtta och det är dags. Men han har inte kommit än och publiken blir allt mer otålig. Fjärilarna i magen blir bara vildare och herregud kommer jag spy snart?! Nu är det fullsatt iallafall och stämningen är spänd, förväntansfull.
Kvart över åtta släcks Globen ned, scenen lyses upp och han som vi alla tusentals människor har väntat på står slutligen där. Det inleds med Magical Mystery Tour och jag ryser.
De spelar de där låtarna alla bara måste kunna texterna till och ja, det märks ju att Beatles är några av de största någonsin när människor från 12 år upp til kanske 80 år sjunger med och Globen gungar i takt.
Den där tanten på kanske 70 år bredvid mig på 16 år som gråter lika mycket som jag, eller ja mer till och med, när Paul sjunger Let it be.
Efter tre timmar är den där konserten slut och jag tänker att om jag skulle dö i en bilolycka påväg hem nu så skulle det fan inte göra något, då skulle jag i alla fall få dö lycklig.
Kommentarer
Trackback
