jagheteralina

Jag har gråtit konstant sen jag vaknade och inte har
tårarna torkat ut än. Men jag gör allt för att hålla tillbaka dem.
Inte mår jag bra heller, ångesten trycker på hela tiden.
Det börjar som en klump i magen som sedan sprids i hela kroppen.
Och det känns. Det känns av när det händer, när det sprids.
Jag vet att jag snart kommer få en panikattack
och kan inte göra något åt det. Det är bara att försöka stänga det
inne så gott det bara går. Låta paniken stanna där den är och istället le.
Le så stort det bara går. Se glad ut. Låtsas som om allt är bra.
Då lyckas jag ibland lura hjärnan. Så blir jag glad, för stunden.
Men på kvällarna blir det istället värre. Då ska all ångest och panik
som jag lyckats samla inom mig ut. På samma gång.
Och det är då det brister. Det brister rejält.
Jag gör sådant man inte borde göra, saker som varken är bra för
kropp eller själ. Men det är det enda jag kan göra just då.
För att få mina onda andar att försvinna.
Och när de väl är borta, då gråter jag. Gråter tills det känns som om
hjärnan torkat ut, tills allt blir svart och jag faller in i något som kan
liknas vid sömn. En orolig sömn, en blandning av minnen och påhitt.
Jag har inte haft en lugn natt på år. Alltid dessa konstanta spöken
som passar på att besöka mig när jag är som mest hjälplös.
Det blir runt fyra timmars sömn, och kroppen blir svagare och svagare.
Men jag lever än, och ett tag till.